Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDECENT in1desän4t (ängdesang Gynther ConvHlex. (1846)), adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[av fr. indécent, av lat. indecens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. decens, p. pr. av decet, det passar, anstår (jfr DEKORUM). — Jfr INDECENS]
(numera föga br.) opassande, ohövisk, oanständig. Vid bordet haslerade amiralen med sådana termer, som jag fannt indecenta. Tersmeden Mem. 1: 94 (c. 1780). Napoleon gillade aldrig den indecenta nakenheten. Kleen Kvinn. 35 (1910).

 

Spalt I 324 band 12, 1933

Webbansvarig