Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INCISIV in1sisi4v, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. inzisiv, eng. incisive, fr. incisif (f. -ive); av mlat. incisivus, avledn. till p. pf.-stammen av lat. incīdere (se INCIDERA)]
I. (numera knappast br.) adj.; eg.: som skär sig in i ngt, skärande; bl. anträffat bildl.: skarp, bitande. Almqvist Amor. XVIII (1839). Det uddhvassa och incisiva svar .., hvarmed Svensk LitteraturTidning öppnade sin årgång 1818. BEMalmström 5: 263 (c. 1860). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 302 (1916).
II. [ellips av nylat. dens incisivus, tand som skär in i o. biter av] med. sbst.: framtand. LbKir. 2: 179 (1922).

 

Spalt I 322 band 12, 1933

Webbansvarig