Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPREKATION, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(i ä. tid vanl. skrivet -prec-)
Etymologi
[jfr t. ímprekation, eng. imprecation, fr. imprécation; av lat. imprecatio (gen. -ōnis), nedkallande av godt l. (i sht) ondt över ngn, förbannelse, av in- (se IN-, pref.1) o. precari, bedja, anropa, besläktat med POSTULAT, FRÅGA]
(†) eg.: nedkallande av gudarnas l. Guds hämnd l. av olyckor o. ondt över ngn; nästan alltid konkretare: förbannelse. (Han hade) brukat swåre imprecationer mot Ryssen, den han kallat .. Blodhund. Cavallin Herdam. 5: 408 (cit fr. 1707). Sturzen-Becker SvSkönl. 14 (1845). Ekbohrn (1904).

 

Spalt I 253 band 12, 1933

Webbansvarig