Ordformer
(im- 1632—1797. in- c. 1700)
Etymologi
[av fr. impatient, otålig, av lat. impatiens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. patiens, p. pr. av pati, lida (se PASSION)]
(†) otålig. Deremoot ähre creditorerne nu fast impatientere ähn dhe vore först. OxBr. 11: 622 (1632). MoB 2: 141 (1797).
Avledn.: IMPATIENTERA, v. [efter fr. s’impatienter] (†) refl.: bliva l. vara otålig, förlora tålamodet. Han impatienterade sig, och gick. Kellgren (SVS) 6: 179 (1788).
Spalt I 234 band 12, 1933
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
