| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMMUNITET im1ɯnite4t l. -u-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (i fråga om äldre sv. samt utländska förh.) privilegium som förlänades åt enskild person, åt en korporation l. ett stånd, åt en stad l. landsdel, bestående i rättigheten att inom vederbörande område själv få företaga vissa ämbetsåtgärder (ss. skatteuppbörd, dömande i mål ang. ordningsförseelser o. d.) som normalt tillkommo statliga ämbetsmän; äv. allmännare: privilegium. Svart G1 103 (1561). Ey (skola) någre frijheeter, immuniteter eller exemptioner vnnes och giffues ådt heele ståndh, samfundh eller particular Personer. RF 1634, § LVII. Nu sedan .. (staden Nyen) blifwer fortificerat och medh nya immuniteter aff E:s K. M:t benådat. HSH 31: 525 (1667). (Vi) effterlåtom honom alla de wilkor och immuniteter, som andre Apothekare här i Staden i gemen niuta. Stiernman Com. 4: 79 (1675). Hildebrand Medelt. 1: 343 (1881).
2) folkrätt. privilegierad ställning som ett främmande lands sändebud o. konsuler (numera bl. en consul missus) intaga i det land där de ha sin värksamhet, ss. exterritorialrätt för sin ämbetslokal, frihet från att svara inför landets domstolar, viss tullfrihet o. d.; förr äv. om varje särskild av dylika företrädesrättigheter. SPF 1818, s. 197. Detta mål rörde den så kallade allmänna folkrätten och en publik ministers immunitet. Franzén Minnest. 3: 625 (1843; efter äldre källa).
3) (nästan bl. i fråga om utländska förh.) statsv. privilegierad ställning som en riksdagsman under pågående riksdag intager i vissa avseenden. 2NF 37: 1152 (1925). 3NF 10: 468 (1929).
4) i sht med. motsv. IMMUN 2: oemottaglighet för en infektionssjukdom l. för invärkan av ett gift. Hygiea 1858, s. 651. NF (1883). Man skiljer mellan medfödd eller naturlig immunitet, även kallad resistens, och förvärvad immunitet. Petrén EpidSj. 14 (1926). Många sjukdomar efterlämna .. immunitet. Pettersson Bakt. 44 (1926).
Spalt I 232 band 12, 1933