| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
1) (†) driva gäck l. ”skoj” med (ngn l. ngt); i försvagad anv.: behandla (ngn l. ngt) med vanvördnad. VDAkt. 1674, nr 264. Dherest ändock den onda Fienden (dvs. djävulen) genom superstition dyrkter kan illudera oss menniskior. CollMedP 1686, s. 89. Herr Pastor j hafwen icke allenast narrat och illuderat migh (genom att icke pålysa prostens ankomst att hålla prosteting), uthan och så sidwördat och förachtat wår Högwyrdige H Biskopz mig gifna befallning. VDAkt. 1692, nr 101. Swedberg Schibb. 275 (1716).
2) (mindre br.) gm knep o. d. (söka) komma undan (en överenskommelse) l. (söka) sätta (en bestämmelse o. d.) ur spelet l. göra (den) värkningslös; kringgå (en lag o. d.). J medlertijdh måste man sij och tåhla att Justitien som offtast blifwer illuderat. HSH 31: 43 (1663). Aall och Collet kommo .. som Negotiatörer. Aall var isynnerhet motsträfvig och fintlig att illudera villkoren. BL 14: 374 (1847; efter äldre källa). Hagström Herdam. 4: 475 (1901; efter handl. fr. c. 1730).
3) komma (ngn) att gripas av en illusion o. glömma värkligheten; i sht i pass. i intr. bet.; äv. refl. Strindberg Fagerv. 290 (1902; refl.). Idémänniskan har .. åtminstone bevarat den okritiska förmågan att illuderas, att tro, hänföras och svärma. Böök SvStud. 258 (1913).
4) ge illusion (se d. o. 4), vara illusorisk (se d. o. 3); ofta om tavla, skådespel o. d.: ge illusion av värkligheten; med obj.: ge intryck av (att vara den l. det som ngn l. ngt utger sig för att vara); i p. pr. ss. adj.: illusorisk (se d. o. 3). Atterbom FB 278 (1818). Den mogna säden är särdeles illuderande målad. SD(L) 1902, nr 201, s. 2. Hjortterrinen .. och det stora fatet, äro praktfulla exempel på, hur skickligt Rörstrand .. ibland kunde låta sina fajanser i form och dekor illudera det eftertrådda saxiska porslinet. Bæckström Rörstr. 92 (1930). Det illuderande verklighetsintrycket (i Balzacs romaner). BonnierLittH 4: 184 (1930). — särsk. om skådespelare i sin roll. SDS 1901, nr 65, s. 3. Hade denna rolldebut kommit ett tiotal år tidigare skulle sångerskan utan tvivel haft lättare att illudera en vacker sicilianska i tonåren. SvD(A) 1930, nr 211, s. 10. (S. L.) illuderade som vanligt utmärkt i en pojkroll. DN(A) 1930, nr 242, s. 14.
Spalt I 195 band 12, 1933