Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ILA i3la2, v.1 -ade ((†) pr. ind. sg. -er G1R 14: 139 (1542)). vbalsbst. -AN (†, Nicander VirgÆn. 41 (1751), Rutström i 2SAH 3: 232 (1803)), -ANDE, -NING (†, Lind (1738), Schultze Ordb. 2071 (c. 1755)).
Etymologi
[fsv. ila; liksom d. ile av mnt. ilen, motsv. fsax. ilian, holl. ijlen, fht. ilen, t. eilen; möjl. till den ieur. roten i, gå (jfr ED, sbst.1—2, ID, sbst.3). — Jfr IL, sbst.1]
I. (numera i sht i vitter stil) intr.
1) i fråga om förflyttning: röra sig med snabb fart, skynda, ”flyga”, ”jaga”, rusa; i sht med adverbial angivande den plats till l. från vilken ngn skyndar; äv. i överförd anv., om livlöst föremål o. d. Hertigh Carl .. / .. till Stocholm .. ijlar. JMessenius (1629) i HB 1: 173. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat. Runeberg 2: 111 (1846). Pennan ilar öfver papperet. Ödman VårD 1: 85 (1881, 1887). En ensam släde ilar öfver Mälarsjö. Tigerschiöld Dikt. 1: 86 (1888). Det Stockholm som är sysselsatt med att ila till banker och kontor vid denna tid på dagen. SvD(A) 1929, nr 95, s. 3. — särsk.
a) i p. pr. ilande i adjektivisk anv.: som rör sig snabbt, snabb; äv. mer l. mindre bildl. (jfr b). SvForns. 1: 234. Atterbom 1: 246 (1824). Det ilande ordet nödgas hejda sin flygt. Topelius Fält. 1: 197 (1853). Klockan .. sände tolv .. slag ut i nattrymden, där man anade ilande moln. Siwertz JoDr. 127 (1928). — särsk.
α) (†) i uttr. ilande (sände)bud l. post o. d., ilbud; jfr ILIG, adj.2 1. G1R 14: 228 (1542). Ett ilande sändebud skulle infinna sig genast efter nästa postjakts ditkomst. Atterbom Minn. 10 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Fahlcrantz 1: 214 (1863).
β) i vissa uttryck för hastig rörelse l. snabb fart.
α’) (i sht i vitter stil) i l. med ilande fart l. hast o. d. (jfr 2 d), i flygande fart l. hast, i ilfart o. d. (Han) uppbröt .. med ilande hast till Danmark från Vimmerby. BL 2: 360 (1836). Lagerlöf Holg. 2: 304 (1907).
β’) (†) med l. på ilande fot l. vinge (vingar) o. d., med l. på snabba fötter resp. vingar. Leopold 6: 56 (1798). På ilande vingar en engel / kom. FGrafström Dikt. 7 (1846). Hon .. / sprang med ilande fot. Johansson HomIl. 6: 389 (1846).
γ’) (†) i ilande marsch o. d., i ilmarsch. Carl X .. följde sjelf i ilande dagmarscher de sednare. Carlson Hist. 1: 229 (1855).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Från vårt grus .. (den vises) fria tanke ilar. Tegnér (WB) 1: 95 (1806). Helige! Du nalkas, och våra brinnande hjertan ila Dig till möte. Wallin 1Pred. 2: 5 (c. 1830). Blicken ilar genast (vid inträdet i kyrkan) till .. koret. Schück o. Lundahl Lb. 1: 105 (1901). — särsk.
α) om tiden i allm. l. om tidsdel, period av livet o. d.: hastigt förrinna, flyga bort. SynodA 1: 615 (1786). Tiden ilar. Tegnér (WB) 1: 79 (1803). Sedan min ungdom nu ilat sin kos. Atterbom (1819) i 2Saml. 27: 50. Östergren (1928). jfr: Rastlös ilar tidens ström. Oscar II 2: 237 (1876, 1887).
β) (†) i uttr. ila till ända, om tillstånd o. d.: snabbt lida mot sitt slut; äv. opers. Som j och wäll wette, ath .. samme frijdstand fast jler till ende. G1R 14: 139 (1542). När thet til ändan ijlar, / O Herre tag wår siäl! Ps. 1695, 410: 16.
2) i allmännare anv. (utan omedelbar tanke på rörelse l. förflyttning): skynda, hasta. Skulle rådeligit vara genom slick handlung så myckit att hasta eller ila. RA I. 1: 420 (1544). Den njuta vill må visligt ila. Börjesson E14 14 (1846). Ila att offra med fröjd lifvet för kommande slägt! Rydberg Dikt. 1: 34 (1874, 1882); jfr 1. — särsk.
a) (†) i uttr. ila med ngt, hasta med ngt; hava brådtom med ngt. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 6 (i handl. fr. 1595). Det (är) ius partis att intet ila med sin betalningz uthsökiande. FörarbSvLag 3: 185 (1714).
b) (†) i uttr. ila efter ngt, ivrigt sträva efter ngt, ”stå efter”. Ther efter ijlar Gudh, at han må wara wår egen. Muræus Arndt 3: 16 (1648).
c) (†) i uttr. ila till slut med ngt, skynda sig att avsluta ngt. Han ilade til slut med sin resa. Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
d) (föga br.) i uttr. ilande hast (jfr 1 a β), stor brådska. Har det en så ilande hast med denna undervisning. Leopold 4: 297 (c. 1820).
II. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: påskyndad, pådriven. Schultze Ordb. 2071 (c. 1755). Med ilad flykt jag (dvs. ryktet) far, att genom sekler föra / Två nya Carlars namn, som Sveriges ära gjort. Leopold 2: 507 (1815).
Särsk. förb. (till I 1; i sht i vitter stil): ILA AV10 4. (mindre br.) skynda åstad. Almqvist TreFr. 1: 124 (1842). Blanche Våln. 309 (1847).
ILA BORT10 4. Nordforss (1805).
ILA EFTER10 32, äv. 40. BtFinlH 4: 304 (1565). Bliberg Acerra 408 (1737).
ILA EMOT10 04, äv. MOT4. skynda fram mot (ngn); skynda (ngn) till mötes. Hon ilar emot Alonzo (o. omfamnar honom). Eurén Kotzebue Cora 111 (1794). Hallström Händ. 66 (1927).
ILA FRAM10 4. Tegnér (WB) 1: 177 (1805; i bild). Lagerlöf Holg. 2: 166 (1907; bildl.).
ILA FRAMÅT10 4~1 l. 04, sällan 3~2. Fosz 293 (1621). Tamdjur och vilddjur ilade framåt i kapp. Lagerlöf Holg. 2: 322 (1907).
ILA FÖRBI10 04. Tegnér (WB) 3: 146 (1817; bildl.).
ILA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. äv. bildl., med sakligt subj.: genomfara. Vi veta alla hvilka väldiga skakningar .. vid presidentvalen ila genom hela det nordamerikanska statsförbundet. Samtiden 1874, s. 482.
ILA IN10 4. Blanche Våln. 752 (1847).
ILA MOT, se ILA EMOT.
ILA TILL10 4. skyndsamt begiva sig till platsen. Knöppel SvRidd. 225 (1912).
ILA TILLBAKA10 040, äv. 032. Englund Ged. 160 (1853; bildl.). Rydberg Ath. 104 (1876).
ILA UNDAN10 32, äv. 40. Rosenius SvFågl. 1: 22 (1913).
ILA UT10 4.
1) skynda ut (till ngn l. ngt). Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901).
2) (†) om upprullad lina, kätting o. d.: löpa ut. Gosselman Col. 1: 22 (1828).
ILA ÅSTAD10 04. Cederschiöld Riehl 2: 37 (1878).
ILA ÖVER10 40. Livijn 1: 151 (1817; i bild).
Ssgr (i allm. till I 1. Anm. Av nedan anförda ssgr, vilka i åtskilliga fall äv. kunna hänföras till IL, sbst.1, men av praktiska skäl sammanförts här, äro de flesta bildade direkt efter tyska (o. danska) motsvarigheter): IL-BEFORDRAN. [jfr t. eilbeförd(e)rung] post. o. telegr. befordran (av paket, telegram o. d.) med största möjliga snabbhet. SFS 1918, s. 1834.
-BEFORDRING. [jfr t. eilbeförd(e)rung] post. o. telegr. = -BEFORDRAN. Cederborg Korresp. IX (1889).
(jfr I 1 a α) -BUD, förr äv. -BÅD. [jfr d. ilbud, t. eilbote] person som för fullgörande av brådskande uppdrag förflyttar sig med stor hastighet; särsk. (före 1923) telegr. om expressbud för utbärande av telegram; äv. (tillf.) om brådskande budskap; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Lindfors (1815). Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas’ stad. Rydberg Dikt. 1: 25 (1876, 1882). Och än på vårdkastecknet ständigt bidar jag, / det sken, som ilbud öfverför från Trojas stad. Risberg Aisch. 3 (1890). (Telegrams) befordring med ilbud. SFS 1920, s. 1045.
-FART. Fram flög spannet med ilfart. Johansson HomIl. 13: 29 (1848). Lamm Oxenst. 117 (1911).
-FÄRDIG. [jfr d. ilfærdig, t. eilfertig] (numera knappast br.) skyndsam, snabb; anträffat bl. ss. adv. Ling As. 177 (1833). Lena återvände lika ilfärdigt som hon kommit. Knorring Torp. 2: 306 (1843).
-FÄRDIGHET—00~2 l. ~200. [jfr. d. ilfærdighed, t. eilfertigkeit] (numera knappast br.) skyndsamhet, snabbhet. Emanuelsson Plut. 4: 189 (1845). Wulff Petrarcab. 553 (1907).
-GODS. [jfr d. ilgods, t. eilgut] järnv. gods som befordras l. är avsett att befordras med person- l. snälltåg enl. särskilda (högre) tariffer (motsatt: fraktgods). Jungberg (1873). SFS 1914, s. 88.
Ssgr (järnv.): ilgods-expedition. Berndtson (1880).
-fraktsedel. SFS 1914, s. 89.
-trafik. Sthm 3: 125 (1897).
-MARSCH. [jfr d. ilmarch, t. eilmarsch] synnerligen snabb marsch; särsk. mil. om visst slags forcerad marsch (i regeln om tre till fyra dygn i rad med en dagsmarsch om 30—40 km.). I ilmarsch(er). Lindfors (1815). ÖgCorr. 1854, nr 9, s. 1. Tingsten AnvTakt. 29 (1887).
-PAKET. post. paket som (mot särskild tilläggsavgift) befordras med snabbast möjliga postlägenhet (brevpostlägenhet). Döss o. Lannge (1908).
-RESA, r. l. f. [jfr d. ilrejse] (föga br.) synnerligen snabb resa. Fryxell Ber. 12: 28 (1843). Beskow i 2SAH 40: 305 (1865).
-SAMTAL~02 l. ~20. telef. interurbant telefonsamtal som (mot förhöjd avgift) expedieras med företrädesrätt framför vanliga samtal. SD(L) 1894, nr 138, s. 4. RTKatal. 1932, 1: 8.
-SNABB. (i sht i vitter stil) mycket snabb, blixtsnabb. Böttiger i 2SAH 50: 432 (1874). Österling Minut. 53 (1912).
-STYCKEGODS~002. järnv. styckegods som sändes l. är avsett att sändas som ilgods. SFS 1917, s. 1173. Därs. 1922, s. 464.
-SVAR. telegr. ss. iltelegram avgående svarstelegram. Ilsvar betalt. SFS 1891, nr 4, s. 16.
-TELEGRAM. telegr. telegram som (mot förhöjd taxa) expedieras med företrädesrätt framför vanliga telegram. Cederborg Korresp. X (1889). SFS 1926, s. 265.
-TÅG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 159).
1) (mindre br.) ilmarsch. Lindfors (1815; med hänv. till ilmarsch). MeddSlöjdF 1898, 2: 22.
2) [efter t. eilzug] (numera föga br.) snälltåg. Hedlund Schweiz 27 (1866). Östergren (1928).
-TÅGS-FART. till -TÅG 2; nästan bl. bildl. om hög fart, ”snälltågsfart”; särsk. i uttr. i l. med iltågsfart, i l. med stor hastighet. Wirsén Dikt. 232 (1877). TurÅ 1892, s. 144.
Avledn.: ILSAM, adj.1; adv. -t. (i vissa trakter, föga br.) snabb, brådskande; ss. adv.: snabbt, fort. Thet hastige och ijlsamma rännandet hijt och tijt. Sylvius Curtius 244 (1682). Lundegård DrMarg. 2: 141 (1906). Ilsamma resor tröttade honom icke. Segerstedt Händ. 371 (1926).

 

Spalt I 160 band 12, 1933

Webbansvarig