Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖGLJUDD hø3g~jud2, förr äv. HÖGLJUD, adj.; -are; n. o. adv. -ljudt.
Ordformer
(-ljud (-liudh) 1604—1819. -ljudd 1804 osv. -ljudt, n. o. adv. 1673 osv.)
Etymologi
[till HÖG, adj. 7 b; antingen ssg med LJUD, adj., högljudd (varvid formen -ljudd uppkommit av n. o. adv. -ljudt), eller bildat i anslutning till ÖVER-LJUDD; jfr HÖG-LJUDAD]
som talar (ropar osv.) med hög o. ljudlig röst, högröstad; om stämma: kraftig(t ljudande), ljudlig; om ord, läte o. d.: frambringad med hög röst, starkt ljudande, hög. Ropa, skratta, gråta högljudt. Högljudt bifall. En högljudd stämma. Höghliudha roop. Skytte Or. C 6 a (1604). Lijk Fama högliudt gaala. Lucidor (SVS) 350 (1673). Sällskapet blef ganska högljudt. Möller 2: 227 (1785). Högljudd klagan, gråt och tjut. Arnell Scott 90 (1829). (Snatterandens) läte liknar Gräsandens, men är högljuddare. Nilsson Fauna II. 2. 2: 301 (1834). Hallström Händ. 289 (1927). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om opinionsyttring, klagomål, kritik o. d.; kraftig, intensiv. Hammarsköld SvVitt. 2: 92 (1819). Nedtysta det högljudda missnöje, som yttrade sig mot Romerska hofvet i hundrade klagopunkter. Ekelund NAllmH 1: 35 (1833). Geijerstam Isis 125 (1897).
Avledn.: HÖGLJUDDHET, r. l. f. Dalin (1852).

 

Spalt H 2307 band 12, 1932

Webbansvarig