| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄPNAD hä3pnad2, r. l. m.; best. -en.
1) till HÄPNA 1: ytterlig förvåning l. överraskning; bestörtning, konsternering; tillstånd då ngn känner sig överväldigad l. förstummad (inför ngt stort, högt o. sublimt). Dalin Hist. 1: 199 (1747). Dig han (dvs. Herren) möter allestädes: / Blir du ej af häpnad stum? Ps. 1819, 12: 2. Dessa väldiga grifter (dvs. pyramiderna), som än i dag slå världen med häpnad. Piehl Egypt. 129 (1896). Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med häpnad att det var han. Apg. 12: 16 (Bib. 1917).
2) (†) till HÄPNA 2: förskräckelse, fasa; fruktan. LejonkDr. 78 (1689). Schönberg Bref 1: 184 (1778). En ringa hop, och illa väpnad, / men utan tvekan, utan häpnad / den gick mot fienden ändå. Tegnér (WB) 5: 28 (1822).
-VÄCKANDE, p. adj. som väcker häpnad. Feilitzen Mariakult. 242 (1874). (Ett vattenfall) af häpnadsväckande skönhet. IllSv. 2: 84 (1882). Dessa häpnadsväckande avslöjanden. SvD(A) 1929, nr 99, s. 10. —
-VÄRD, adj. (mindre br.) ägnad att väcka häpnad. Oldendorp 1: 71 (1786). Roland der bland bergen fasa breder / Med häpnadsvärda kraftprof af sin hand. Kullberg Ariosto 3: 183 (1868). De häpnadsvärdt storvurna arbetena för att stadga Nilens öfversvämningar. Rydberg Urpatr. 56 (1873). Dens. Vap. 23 (1891).
Spalt H 2057 band 12, 1932