Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYFSNING hyf3sniŋ2, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-y- c. 1750 osv. -ö- 17971843)
vbalsbst. till HYFSA. Anm. Med avs. på nedan icke upptagna betydelser se under HYFSA.
motsv. HYFSA 3; särsk. konkretare: förädling, förfining, odling, bildning; numera företrädesvis med huvudvikten fäst vid det yttre uppträdandet: städat uppträdande, umgängesvett, belevenhet. Han har ingen hyfsning. Jämte lärdom och vitterhet kom hyfsning i seder. HSH 9: 90 (c. 1750; i fråga om drottning Kristinas tid). Det fordras mera för att vinna en verklig hyfsning, än att bara klippa naglarne. Lundgren MålAnt. 1: 21 (1841, 1870). (Hon) sökte att bibringa honom en smula literär hyfsning. Hedin Ludv14Tid. 35 (1895). — särsk.
a) (numera knappast br.) motsv. HYFSA 3 a, i fråga om språk, uttryck, litterärt värk o. d.: avslipning, smidighet, elegans. Vitterheten och Svenska språket började vinna mera hyfsning. Schönberg Bref 3: 281 (1778). Gifva hyfsning åt språket. Cavallin (1875).
b) (†) motsv. HYFSA 3 b, i fråga om folk, nation o. d.: civilisation, kultur. Det är ur denna vildhet, som de flesta nationer framskridit till den hyfsning de äga. Rosenstein 2: 220 (1789). Det ryska rikets folk stå i allmänhet på en lägre grad af hyfsning och bildning än folken vesterut. Roth 1Geogr. 113 (1881).

 

Spalt H 1613 band 12, 1932

Webbansvarig