Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUV, sbst.2, l. HUVE, sbst.1, r. l. m.; pl. -ar; l. HUVA, sbst.2, r. l. f.; pl. -er l. -ur.
Ordformer
(hofv Carl XII Bref 243 (1703). huf Loenbom Stenbock 1: 62 (1757). huva OxBr. 6: 12 (1627). hufwe KKD 12: 181 (1703). — pl. huber OxBr. 1: 326 (1626). huvar OxBr. 6: 12 (1627). hufver 2RA 1: 690 (1723). hufwur KKD 12: 185 (1703))
Etymologi
[av nt. hove, huve (motsv. mnl. o. holl. hoeve, mnt. hove, fsax. hōƀa) l. t. hufe, ä. t. hube, fht. huoba; av omtvistat urspr.]
(†) i fråga om ä. förh. i de sv. östersjöprovinserna: (mått betecknande) jordområde av viss (för olika tider o. trakter växlande) storlek; särsk. ss. enhet vid beskattning. Ett godz i Beyershorst vidh Dantzich, fiorton huber land. OxBr. 1: 326 (1626). 2RA 1: 690 (1723). De skulle inom 4 veckors tid betala 30 Timf af hvar rök eller huf. Loenbom Stenbock 1: 62 (1757).

 

Spalt H 1522 band 11, 1932

Webbansvarig