Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HURRIL hur3il2, r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne) hurrel, virvel, ä. d. hurl, virvel; avledn. av HURRA, v.1, l. (kanske snarare) utvecklat ur HURVEL; jfr med avs. på ändelsevokalen RÄNNIL]
(vard.) örfil, sittopp, i sht om kraftig (”sjungande” l. ”rungande”) dylik. Björkman (1889). Han fick en ”hurril”, så han vacklade. Nyblom Minn. 1: 114 (1904). Oterdahl Skram 245 (1919).

 

Spalt H 1438 band 11, 1932

Webbansvarig