Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HURKA, v. -ade.
Etymologi
[jfr nt. hurken, holl. hurken (ä. holl. äv. horcken), huka (sig ned); sannol. uppkommet gm konsonantomkastning ur en form svarande mot isl. hokra, t. dial. huckern (Hessen), eng. dial. hucker, hocker (down) med samma bet. o. i så fall eg. frekventativbildning till HUKA; jfr HURK, sbst.]
(†) huka; i förb. hurka neder. En som på marken hurkar neder och giör sitt tarf. Hoorn Siphra 13 (1715).

 

Spalt H 1434 band 11, 1932

Webbansvarig