Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUNDSFOTT hun3d~svot2 l. (vanl.) hun3~, i bet. 1 f., i bet. 2 m., i bet. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -ar (ConsAcAboP 2: 459 (1663) osv.) ((†) -fotter BtHforsH 3: 150 (1639), VRP 1685, s. 198, Klint (1906); -fötter ConsAcAboP 2: 118 (1658), VRP 17/10 1729).
Ordformer
(hundfott c. 1750. hunds- (hundz-) 1600 osv.; huns- (hunss-, hunsz-) 16001681. -fott 1631 osv.; -fått (-fåt) 16001681; -fotter (sg.) 1641. -vott 16731930. -fot 17411798. -vot 16731737. -fot(t)s (-fotz) 17411774. -vots 1774)
Etymologi
[liksom d. hundsfot, -vot av t. hundsfott (pl. -fötter), av hund (se HUND, sbst.1) o. nt. fot(t), mnt. fut (se FOD); jfr holl. hondsvot; beträffande formen -fot(t)s (-vots) jfr FÅTSA. Pl.-formen -fötter beror, åtm. delvis, på att senare ssgsleden tidigare stundom uppfattats ss. FOT; jfr Ödmann StrSaml. 5: 33 (1792)]
1) (†) yttre könsdelar (cunnus) hos hynda; i jämförelse ss. uttryck för ytterligt förakt. Han hafuer hört desse ordh vtaf Philipz Mun; at hann icke mere achtar denn nye Rättighetenn ähnn en hunsfått. SthmTb. 22/11 1600.
2) (numera föga br.) grovt, starkt nedsättande okvädinsord, användt till l. om manlig individ; ofta ungef. liktydigt med: kräk, usling, kanalje, lymmel, fähund. Det ohöfuiska ordet hunssfott, det en Ehrligh af adel af en slett man, icke gierna fördrager. VRP 1631, s. 421. Nordmark som Rector hade .. kallat opp dem (dvs. några studenter som ställt till oväsen) och varit stormovettig mot dem, kallat dem hundsvottar och galgristare. Choræus Bref 37 (1799). ”Hvem är den hundsvotten som smuglar in nidvisor i min tidning?” ropade Johansson. Blanche Bild. 3: 96 (1864). Östergren (1928; betecknat ss. numera mindre vanl.). — särsk. mer l. mindre likvärdigt med dels: struntkarl, stackare, ynkrygg, ”krake”, dels speciellt: mes, pultron. BtHforsH 3: 150 (1639). (Isl.) Manskræfu var ek gefin .. (sv.) Jag fik en Hunszfott till man. Verelius 169 (1681). En Hunsfotts, den som springer! Hammarberg Herdinn. 6 (1741). Stenhammar 131 (1794).
3) om föremål som gm sin form ledt tanken på den i 1 nämnda kroppsdelen.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] sjöt. i ändan på block(stropp) anbragt liten stropp vari stående parten (löparen) i en talja fastgöres; äv. om dylik stropp i ändan på pyntat tåg vari fästes en smäcker lina medelst vilken tåget kan föras gm ett block o. d. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 119 (1796). UFlott. 2: 57 (1881). Smith NautOrdb. (1916).
b) [jfr motsv. anv. i d.] litet baksäte för körsvennen å kappsläde (urspr. av rundat trekantig form). Weste (1807). Blanche Bild. 3: 145 (1864). Nordenadler BarndM 87 (1930).
c) (i Finl.) ett slags bakvärk. Skall det vara örfilar eller hundsfottar? Topelius Läsn. 1: 68 (1865).
Avledn. (till 2): HUNDSFOTTA, v. (-vott-) (†) hundsfottera. Bellman 2: 165 (1783).
HUNDSFOTTAKTIG, adj. (†) usel; lymmelaktig; skurkaktig. Verelius 98 (1681). SvTyHlex. (1851, 1872).
HUNDSFOTTERA, v. (-fott- 1804 osv. -vott- 17471911)
1) behandla (ngn) på ett skymfligt l. kränkande sätt, behandla (ngn) som en stackare l. ett kräk. Kellgren 2: 136 (1791). Landshöfdingen af Forsshelles har .. blifvit illa hundsvotterad: man har kört ner honom af sin häst, fört honom hem som en fånge (osv.). Choræus Bref 39 (1800). Jag går i arrest, på herr generalens befallning, .. men jag låter icke hundsfottera mig. Braun Calle 208 (1843). SLorS 11: 102 (1895).
2) (†) på ett skymfligt l. kränkande sätt yttra sig om (ngt). Efter dess vanliga tique mot medici, hundsvotterade han (dvs. konungen) deras kunskaper och försök. Tersmeden Mem. 3: 269 (1747).
HUNDSFOTTERI, n. [efter t. hundsfötterei] (†) uselhet; ynkedom; lymmelaktighet; skurkaktighet. Verelius 98 (1681). Nordforss (1805). Deleen (1829).
HUNDSFOTTISK, adj. (-fottisk (-vottisk) 18141838. -fot(t)sk 17491846) [efter t. hundsföttisch] (†) usel; lymmelaktig; skurkartig. Lind (1749). Min hundsfotske Commissionär. Stridsberg Landtpr. 79 (1795). Meurman (1846).

 

Spalt H 1425 band 11, 1932

Webbansvarig