| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUGN huŋ4n, n.; best. -et.
(i vittert spr., knappast br.) motsv. HUGNA, v. 1: glädje, tillfredsställelse. Lætt våra hem af frid besökas, / Så får vårt Suerje hugn och ro. Wallenberg (SVS) 1: 7 (c. 1765). Det kan ju inte vara till något hugn. Strindberg Skärk. 112 (1888). Slotte Sång. 133 (1918).
Spalt H 1345 band 11, 1932