Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOPPIG, hop3ig2, adj.3; adv. -T.
Etymologi
1) (tillf.) om väg o. d.: som förorsakar hopp(ande). TurÅ 1919, s. 254.
2) (mindre br.) som (liksom) hoppar; böjd för att hoppa; äv. bildl.: orolig; flaxig. Den brutna, hoppiga silhuetten (av riksdagshuset). SvD(A) 1921, nr 26, s. 10. Någonstans i hennes hoppiga själ. Sandel Dropp. 168 (1924). Han var en loppa, tyckte de, lätt, hoppig. Fägersten Feuchtwanger Framg. 236 (1930).

 

Spalt H 1185 band 11, 1932

Webbansvarig