Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOLKIG hol3kig2, adj. -are.
Ordformer
(holkit, n. Acrel)
Etymologi
[sv. dial. holkig, i bet. 2; till stammen i HOLK, sbst.1, o. HOLKA]
1) (i fackspr., numera föga br.) urholkad, urgröpt. Acrel Chir. 248 (1759). Ett hålkigt timmer. UB 7: 320 (1874).
2) (†) buktig, vind. At .. (träbottnen) ej må slå sig holkig af fuktighet. Fischerström 1: 735 (1779).

 

Spalt H 1113 band 11, 1932

Webbansvarig