Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOJENING, f.
Ordformer
(-ye-)
Etymologi
[sannol. bildat till nt. (o. t.) hojahnen, hagänen m. m.; av nt. hoog, hög (t. hoch, se HÖG, adj.), o. nt. jahnen, gäspa (jfr t. gähnen; se GINA, v.3)]
(enst., †) eg.: gäspande; dåsande, slöande. Löse Quinfolk, som på sin egen hand sittia, och mehra till odygd, röfwerij och hoyening inclinerade äro, än att giöra någodt som godt är. LReg. 285 (1676).

 

Spalt H 1108 band 11, 1932

Webbansvarig