| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEMFRID hem3~fri2d, förr äv. HEMFRED, r. l. m.; best. -en.
1) jur. om den frihet från intrång o. övervåld (urspr. särsk. överfall) som man enl. lag har rätt att njuta i resp. för sitt hem l. hemvist (gård, hus, fartyg); rättsligt skydd varunder en persons hem l. hemvist befinner sig; förr ofta i uttr. hus- och hemfrid (jfr 2), hus- eller hemfrid. TBielke (1598) i HB 2: 338. Hwar och een .. ähr medh hws och hemfridh, emott wåldh och orätt beskyddat worden. HSH 31: 458 (1662). Om hemfrid och rån. MB 20 (Lag 1734; kapitelöverskrift). Hemfriden sträckte sig enligt UplL. 60 famnar från det hus der man bodde. Schlyter JurAfh. 1: 80 (1836). Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans vilja, intränger i hans hemvist .. straffes med böter. SFS 1864, nr 11, s. 36. LfF 1914, s. 210.
2) (†) skydd som ngn åtnjuter i en annans hem; gästfrihet; i uttr. hus- och hemfrid (jfr 1), härbärge och hemfrid o. d. Men thenne Jörgin w. Ellingin orckadde wp till torpett, bad bonden om herbärge och hemfred. Brahe Kr. 40 (c. 1585). Verden i gården hafwer länt migh hwss och hemfridh öfwer natten. VRP 1672, s. 451. Ehrenadler Tel. 360 (1723).
3) (numera bl. tillf.) i ett hem rådande fridfullhet l. frihet från stridigheter l. misshälligheter l. buller o. larm; husfrid. Lundberg Paulson Erasmus 42 (1728). Flensburg (o. Collin) 104 (1910, 1915).
Spalt H 739 band 11, 1930