| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEM ssgr (forts.):
2) (i religiöst, i sht frireligiöst spr.) till II 1 a γ: hemkallad (till Gud). Två andra kära bröder, som båda äro hembärgade nu. HågkLivsintr. 2: 140 (1922). —
(I 4) -BÖRDIG. (†) infödd, inhemsk; såväl om person som om djur o. växt. Loar och Räfvar äro här (dvs. i Norge) hembördiga Rofdjur. SvMerc. 1: 26 (1755). Öens hembördiga inbyggare. Därs. 722 (1756). Weste (1807). —
(I 2) -DAG. (i fackspr.) dag på vilken tjänsteman tillhörande kommunikationsvärkens åkande personal får vistas i hemmet (för utjämning av tjänstgöringstiden), men är pliktig att inträda i tjänstgöring, om tjänsten så fordrar. SoS 1915, s. 99. SFS 1925, s. 817. —
(II 1 a) -DAGS, adv. (numera mindre br.) tid på dagen då man bör begiva sig hem, tid att begiva sig hem. Det börjar äfven hemdags bli. Lenngren (SVS) 1: 19 (1775). Östergren (1927). —
(1 4) -DIALEKT. dialekt som talas i ngns hembygd. Törneros Brev 2: 406 (c. 1830; uppl. 1925). Uppl. 2: 508 (1908). —
(I 2) -DJUR. (numera mindre br. utom i lagspr.) husdjur. Schroderus Comenius 174 (1639). Hvar, som hemdjur eger, vare pligtig att .. om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma på annans egor. SFS 1857, nr 59, s. 1. Därs. 1923, s. 289. —
-DRAGA, v.
1) (vard.) till II 1 a, i uttr. komma hemdragande (stundom hemdragandes) med ngt, komma hem med ngt (i sht ngt som är besvärligt att forsla). Agrell Sthm 93 (1892). Östergren (1927).
2) till II 1 a, 2 a: begiva sig hem (till sitt hem l. sitt land l. sin hembygd); numera knappast br. (se dock slutet) utom möjl. (tillf.) i p. pf. Tå Hotbrodh var heemdragen till Sverige igen. LPetri Kr. 20 (1559). FoU 17: 347 (cit. fr. c. 1790). särsk. (i religiöst spr., numera föga br.) med anslutning till HEM II 1 a γ. Hur ljuft, att från en tid och verld, / Som mig ej mer behaga, / Få reda till min hädanfärd / Och till mitt land hemdraga! Ps. 1819, 360: 5.
3) (†) till II 3 a γ: förskaffa sig l. förvärva (ngt). En oretferdigh penning heemdragen medh swick, Drager tie retferdige bort medh sigh. Svart G1 84 (1561).
4) (†) till II 3 e: giva; (till)ägna; erbjuda. Schroderus Liv. Dedic. a 2 b (1626). Furstarna effterkommo hans (dvs. Ottos av Sachsen) godhe Rådh, heemdragandes Conrado Keyserdömet. Schroderus Os. 2: 528 (1635).
5) (†) till II 3 e: hänskjuta (ngt) till (ngn). Hwad som Biskoperna icke förmåtte vthi sijne Lähn förbättra och förandra, thet skulle the heemdragha Påfwen. Schroderus Os. 2: 432 (1635). BraheBrevväxl. 1: 1 (1637). —
(II 1 a) -DRIVA, v. driva (boskap) hem; numera i sht i pass. (särsk. i p. pf.); äv. i uttr. komma hemdrivande med (boskap). Linc. (1640; under dispesco). På kvällen kom gumman sakta hemdrifvande med boskapen. Lagerlöf Jerus. 2: 323 (1902). —
(I 2) -DRÄKT. (vardags)dräkt avsedd för bruk i hemmet; jfr HEMMA-DRÄKT. Adlerbeth HorSat. 45 (1814). Dottren i huset var i sin hemdrägt propre och städad. Almqvist AMay 84 (1838). PT 1896, nr 165, s. 2. —
(I 2) -DYGD. (tillf.) dygd som hänför sig till livet i hemmet. Kellgren 3: 137 (1776). Därs. 141 (1785).
Spalt H 735 band 11, 1930