Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEJDERIDARE häj3de~ri2dare, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(hejd- (heid-, heijd-) 1706—1908. heigde- 1657. hejde- (heide-, heijde-) 1634 osv. heyde- 1680—1749. hägde- 1796. hägden- 1738—1749. hägn- 1790—1852. häjde- 1893. häyde- 1691)
Etymologi
[efter nt. heiderider, t. heidereiter, skogvaktare; sannol. till heide i bet. ”skog” (se HED); jfr dock äv. nt. dial. heggenrieder, hegrieder m. fl. former]
(förr) person som (urspr. till häst) utövade den omedelbara vården av o. uppsikten över kronans skogar inom ett visst större område (i allm. ett härad), kronojägare; förr äv. ss. titel på skogvaktare vid större gods i Skåne. RARP 2: 130 (1634). Konungens Jägerij-betiente, det ware sig Jägmästare, Heyderidare eller Skogswacktare. Abrahamsson 238 (1726; efter handl. fr. 1694). Brummer 65 (1789). 2NF (1909). SvD(A) 1929, nr 124, s. 3. — jfr BRUKS-, KRONO-HEJDERIDARE m. fl.
Avledn.: HEJDERIDERI10104, n. (-rie) (förr) visst område kronoskog, lydande under en hejderidare. Skara Hejderiderie. VgFmT I. 6—7: 78 (1760).

 

Spalt H 634 band 11, 1930

Webbansvarig