Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HATTMAKARE hat3~ma2kare, m.(||ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(hatt- 1550 osv. hatta- 1548—1668. hatte- 1552—1834)
Etymologi
[jfr d. hatmager, holl. hoedenmaker, t. hutmacher; av HATT o. -MAKARE]
person som yrkesmässigt förfärdigar hattar; i sht i fråga om ä. förh.; jfr HATT-FABRIKÖR. SthmTb. 7/5 1548 (titel). EkonS 2: 40 (1894).
Ssgr: HATTMAKAR- l. HATTMAKARE-GESÄLL. (i sht förr) BoupptSthm 16/11 1676. —
-KRATS. (hatte- 1640 (: Hattemaker kratzer, pl.)) (förr) krats som användes av hattmakare. OxBr. 11: 747 (1640). —
-LIM. (i fackspr.) ett slags lim (”pariserlim”) som användes vid tillvärkning av hattar. 2UB 8: 581 (1900). —
-LÄRA, r. l. f. (i sht förr) En 17 års Yngling .. åstundar komma i Sadelmakare- Färgare- eller Hattmakarelära. DA 1808, nr 4, s. 7. —
-NÅL. (i fackspr.) ett slags lång, grov nål som användes vid tillvärkning av hattar; jfr HATT-NÅL 3. Wikforss 1: 868 (1804). Hattmakarenålar 2 till 3 tum, med rund, treäggad eller trekantig spets, och långt, kort eller rundt öga. Almroth Karmarsch 586 (1839). —
-SKRÅ, n. (förr) Wikforss 1: 868 (1804). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) hattmakarskrå. SthmTb. 7/5 1589. Hattmakareämbetet fanns (i Karlskrona) 1735. Anderson Stadsl. 31 (1912).
Avledn.: HATTMAKERI1004, n. hattmakares yrke; äv. konkret, om hattmakares värkstad o. d.; i fråga om nuvarande förh. särsk. om industrigren som sysslar med tillvärkning av hattar. RARP 4: 242 (1649). D. 4 Julii besågs Hattmakeriet. Björnståhl Resa 4: 203 (1782). SFS 1893, nr 101, s. 2. —
HATTMAKERSKA, f. (numera knappast br.) hustru till l. änka efter en hattmakare. Schultze Ordb. 2952 (c. 1755). Östergren (1926).

 

Spalt H 532 band 11, 1930

Webbansvarig