Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HASSEL has4el, r. l. f. (r. l. f. JTBureus (1627) i 2Saml. 4: 104 osv.; m. Sahlstedt (1757), Sundén (1885); f. Lind (1749), Lundell) ((†) n. Linné Ungd. 1: 357 (1731; trol. felaktigt)); best. -seln (Rothof (1762) osv.) ((†) -selen Haartman Sjukd. 281 (1759), Fischerström 4: 9 (1792); -slen PolitVis. 347 (1650), Fries BotUtfl. 1: 228 (1843)); pl. -slar (Linné Vg. 31 (1747) osv.) ((†) -sler Linc. (1640; under coryletum), Lindh Huuszapot. 96 (1675)).
Ordformer
(hasel c. 15801814 (med hänv. till hassel). hasl 1538c. 1630, 1690 (: Haslört). hassel(l) (hasz-) c. 1550 (: Haszelnot), 1558 osv. hassl (haszl) 16381679)
Etymologi
[fsv. hasl, motsv. d. hassel, nor. dial. o. isl. hasl, mnt. has(s)el, fht. hasal, hasala, t. hasel, feng. hæsel, eng. hazel; av ett ieur. kos(u)lo-; jfr lat. corulus, corylus, fir. coll]
1) träd l. buske av det till underfamiljen Coryleæ inom familjen Betulaceæ hörande släktet Corylus Lin.; särsk. om den i Sv. inhemska, ss. buske l. mindre träd växande arten Corylus Avellana Lin., vanlig hassel; äv. koll. Turkisk hassel, trädet Corylus Colurna Lin., trädhassel. VarRerV 56 (1538). 1627 14/5 drömde jagh om en stor hasl gamal och tiock medh få nötter. JBureus (c. 1630) i 3SAH 23: 105. Geete o. Grinndal 58 (1923). — jfr BLOD-, LAMBERTS-, SKEN-, TRÄD-HASSEL.
2) trä l. ved av hassel. (Sv.) Aff Hasel, (lat.) Colurnus. Linc. (1640). Träkol .. (för kruttillvärkning) brännas af lösa trädslag, såsom pil, hassel, asp eller lind. PrHb. 1: 873 (1885); jfr 1.
3) (vard., föga br.) stryk, smörj (med hasselkäpp). ”.. Då ska dom ha hassel ..”. Jag .. skar ett par väldigt bussiga hasselspön. Strömberg Tjuvp. 143 (1916).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Jfr ssgrna under HASSELNÖT): A: HASSEL-BACKE. med hassel bevuxen backe. CIHallman 273 (1778).
-BESTÅND. (i fackspr.) jfr BESTÅND 11 a. BotN 1904, s. 243.
-BLOMMA, r. l. f. jfr -HÄNGE. Lind (1749; under haselkätzlein). Keyland Allmogekost 1: 44 (1919).
-BRODD. (hassel- 1745 osv. hassle- 1762) jfr HÄSSLEBRODD.
1) gräset Milium effusum Lin., amurgräs, luktgräs, hässlebrodd. Rothof 329 (1762). Deleen 599 (1829; med hänv. till miliegräs).
2) gräset Hierochloë odorata (Lin.) Wahlenb. (Hierochloë borealis (Schrad.) R. & S.), myskgräs, majgräs. Linné Fl. nr 70 (1745; fr. Västergötl.). Linné Vg. 57 (1747).
3) gräset Anthoxanthum odoratum Lin., vårbrodd. Wahlenberg FlSv. 17 (1824). Nyman VäxtNatH 2: 522 (1868).
-BRUN. som har samma bruna färg som hasselnötter. AHB 53: 43 (1871).
-BUSKE. Bromelius Chl. 21 (1694). Geete o. Grinndal 59 (1923).
-DROG, n. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) jfr DROG, sbst.2 Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt. Strindberg Skärk. 109 (1888). Siwertz Eld. 35 (1916).
-DUNGE. Linc. (1640).
-FRÖ, m. l. f. l. r. l. n. (hassel- 1829. hassle- 18421861) [jfr ä. d. hasselfrø, hesselfrø] (†) groddjuret Hyla arborea Lin., lövgroda. Deleen 599 (1829). Wahlström ExkFauna 69 (1861).
-GREN.
-HÄCK. (hassel- 1775 osv. hassle- 1916) Gadd Landtsk. 2: 110 (1775). Larsson Hemmab. 68 (1916).
-HÄNGE.
-HÖNA. [jfr d. hasselhøne, t. haselhuhn]
1) (†) fågeln Tetrastes bonasia Lin., järpe. Spegel (1712). Schultze Ordb. 1730 (c. 1755).
2) (numera knappast br.) fågeln Scolopax rusticola Lin., morkulla. Wahlström ExkFauna 52 (1861; fr. Skåne). Ericson Fågelkås. 1: 154 (1906).
3) (†) fågeln Nucifraga caryocatactes Lin., nötknäcka, nötkråka. Leijonflycht (1827).
-HÖNS, pl. [jfr d. hasselhøns] (†)
1) jfr -HÖNA 1. Linc. (1640; under attagen).
2) jfr -HÖNA 2. PH 6: 4379 (1757).
(jfr 3) -ISTER. [jfr motsv. anv. av d. hasselfedt, t. haselsaft] (†) i uttr. smörja (ngn) med hasselister, giva (ngn) stryk l. smörj (med hasselkäpp). Möller 1: 1111 (1745).
-JORD. (†) mylla i vilken hassel växer o. som blandats med de förmultnade hassellöven; jfr -MYLLA. Rålamb 13: 5 (1690). Cnattingius Skogslex. 20 (1873, 1894).
-KNOPP. (hassel- c. 16451919. hassle- c. 1645) knopp av hassel; bygdemålsfärgat äv.: hänge av hassel; bygdemålsfärgat äv. koll. Om Wåren draga the (dvs. bina) uthaf Hasleknoppar til theras Wax-Arbete. IErici Colerus 2: 78 (c. 1645). (Mot hästs magerhet) blanda Haszleknopp uthi hans Foder. Därs. 2: 281. Keyland Allmogekost 1: 44 (1919).
-KNOPPS-BRÖD. (förr) ett slags nödbröd med inblandade hasselknoppar l. hasselhängen. NVexiöBl. 1847, nr 17, s. 2.
(2) -KOL. (hassel- 1762. hassle- 1796) Hasselkål tjäna til Ritkål. Rothof (1762). Hallenberg Hist. 5: 130 (1796; efter handl. fr. 1624).
-KVIST.
-KÅL. växten Campanula latifolia Lin., bredbladig blåklocka, storklocka, jätteklocka, hässleklocka, hässlekål. Arrhenius Jordbr. 3: 194 (1861). Lindman NordFl. 3: 35 (1901; fr. mellersta Sv.).
(1, 2) -KÄPP. (hassel- 1654 osv. hassle- c. 1600) Bureus Suml. 46 (c. 1600). Böök ResSv. 52 (1924).
-LUND. (i vitter stil) PRudbeck (c. 1700) hos Dybeck Runa 1842—43, 3: 30. Jag bär mitt hjärtas instrument till strandens hassellund, / ty hon som har dess strängar spänt är där i denna stund. Karlfeldt FridVis. 75 (1898).
-LYST. (†) växten Melandrium dioicum (Lin.) Schinz & Thell. (M. silvestre Roehl.), klintblära, klättblära, rödblära. Liljeblad Fl. 151 (1792). Deleen 599 (1829; med hänv. till vildnejlika).
-LÖV. (hassel- 1727 osv. hassle- 1578 c. 1645) BOlavi 175 b (1578). Arrhenius Jordbr. 3: 264 (1861).
-MISPEL. (†) på hassel förekommande individ av den parasitiska busken Viscum album Lin., mistel. ApotT 1698, s. 90. Därs. 1739, s. 86.
-MUS. [jfr d. hasselmus, t. haselmaus] benämning på gnagare tillhörande familjen Myoxidæ, sovmöss, vilka till stor del leva av hasselnötter; numera bl. (knappast br.; se dock b) i pl. om ifrågavarande familj. Schroderus Comenius 210 (1639). BonnierKL (1924). särsk.
a) (†) i uttr. stora l. större hasselmusen, om gnagaren Eliomys quercinus Lin., trädgårdssovare. Möller (1790). Stora Hasselmusen. 1Brehm 1: 325 (1874). Rebau NatH 1: 206 (1879).
b) (fullt br.) gnagaren Muscardinus avellanarius Lin., vanlig hasselmus; förr äv. i uttr. lilla l. mindre hasselmusen. Mindre hasselmus. Möller (1790). Linderholm (1803). Lilla hasselmusen. Rebau NatH 1: 206 (1879). RedNordM 1925, s. 43.
-MYLLA, r. l. f. (†) = -JORD. HushBibl. 1755, s. 66. Bergstrand Geol. 140 (1859).
-NÖT, se d. o. —
-ORRE. (i Västergötl.) fågeln Machetes pugnax Cuv. (Tringa pugnax Lin.), brushane (se d. o. 1). Ericson Fågelkås. 2: 131 (1907; fr. Västergötl.).
-PLANTA, r. l. f.
(1, 2) -PÅK. Widegren (1788). Auerbach (1909).
-ROT. (hassel- 1578 osv. hassle- 15781739)
1) rot av hassel. Haartman Sjukd. 280 (1759). LfF 1900, s. 236.
2) (†) om den förr ss. läkemedel brukade roten av växten Asarum europæum Lin., hasselört (se -ÖRT 1); äv. om ifrågavarande växt. BOlavi 142 b (1578). Synnerberg (1815).
-SKOG. (hassel- 1695 osv. hassele- 1610. hassle- 1538c. 1710) G1R 12: 31 (1538). Karlfeldt FlBell. 16 (1918).
-SNOK. snoken Coronella austriaca Laur., släta snoken. Stuxberg 1Djursk. 10 (1892). FoFl. 1915, s. 33.
-TRÄ. (hassel- 1640 osv. hassle- 16281775) [y. fsv. hasle trä]
2) (numera nästan bl. i talspr.) = HASSEL 1. Månsson Ört. 343 (1628). Broberg Träplant. 46 (1775).
-TRÄS-OLJA, r. l. f. (†) till -TRÄ 1: av hasselns ved beredd tjära. Bränd Hasselträs-Olja, 10 Dråppor i sender (tages mot fallandesot). Haartman Sjukd. 63 (1759).
-UNGE. (†) ung hasselplanta. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schenberg (1739).
(jfr 2) -VED. (hassel- 1900. hassle- 1618) Hallenberg Hist. 4: 738 (cit. fr. 1618). LfF 1900, s. 236.
(jfr 2) -VIRKE. TLev. 1902, nr 35, s. 2.
-VIVEL. (†) skalbaggen Apoderus coryli Lin., halsvivel. Rebau NatH 1: 598 (1879). Lundell (1893).
-VÄXT. bot. träd l. buske tillhörande underfamiljen Coryleæ inom familjen Betulaceæ. NormFört. 31 (1894). SvUppslB 3: 1276 (1929).
-ÖRT. (hassel- c. 1550 osv. hassle- 16391757) [jfr d. hasselurt, t. haselwurz]
1) växten Asarum europæum Lin., spyört; jfr -ROT 2. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550). Fries Ordb. (c. 1870). BonnierKL 1: 713 (1922).
2) växten Laserpitium latifolium Lin., spenört. Lyttkens Växtn. 499 (cit. fr. 1780; fr. Öland).
Ssgr (särsk. till -ÖRT 1): hasselörts-blad. Haartman Sjukd. 176 (1765). PH 11: 272 (1777).
B) (†) HASSELE-SKOG, se A.
C) (numera bl. bygdemålsfärgat): HASSLE-BRODD, -FRÖ, -HÄCK, -KNOPP, -KOL, -KÄPP, -LÖV, se A.
-MODER. [jfr HYLLE-MODER] mytiskt, kvinnligt väsen som enligt äldre folktro troddes uppehålla sig i l. under hasselbuskar. Cavallin Herdam. 1: 100 (1854; möjl. efter handl. fr. c. 1690; fr. Skåne).
-NÖT, se HASSELNÖT.
-ROT, -SKOG, -TRÄ, -VED, -ÖRT, se A.
Avledn. (till 1): HASSLA, v. [efter isl. hasla] (i fråga om fornnordiska förh.) med nedsatta käppar, vanl. av hassel, utmärka (en plats där en tvekamp skall äga rum); särsk. i uttr. hassla (en) vall. Härolderna .. hasslade vall. 2VittAH 14: 137 (1828, 1838). Strinnholm Hist. 2: 388 (1836). Melin VikSaga 171 (1910).
Särsk. förb.: hassla in10 4. (föga br.) = HASSLA. Brate Edda 118 (1913). hassla ut10 4. (föga br.) = HASSLA. Hassla ut vall. Strinnholm Hist. 2: 164 (1836).
HASSLE, n. [jfr HÄSSLE] (nästan bl. i södra o. mellersta Götaland; jfr Götlind VästsvOrdbildn. 74 f.) ved l. virke av hassel. Gunterberg Hjälpr. 1: 336 (1896).

 

Spalt H 500 band 11, 1930

Webbansvarig