Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HASKA, v. -ade (pr. -er HushBibl. 1755, s. 177).
Etymologi
[sv. dial. haska, löpa efter, förfölja, skynda; möjl. bildat till HAS, sbst.1; jfr bet.-utvecklingen av HASA, v.3]
(†) eg.: följa (ngn) i hälarna, nafsa efter (ngn) o. söka gripa (ngn) (så som en hund ett villebråd); förfölja l. jaga (ngn); (hårdt) ansätta (ngn). Jagh .. / .. wardt .. illa haskat och slagen. Fosz 504 (1621). — särsk. i förb. haska efter (ngn l. ngt), nafsa l. gripa efter (ngn l. ngt); förfölja (ngn); (hårdt) ansätta (ngn). När fienden någhot lijtet haskar effter them, tå hugga the så Hästerna i sidorna. Petreius Beskr. 4: 5 (1615). En brinnande Drake, som ganska wijda vplät sijn Käfta, och medh stoor ijfrigheet haskade efter then fattige Wandringzmannen. Schroderus Kors. 403 (1641). (Sv.) haska efter odjur, (lat.) malas bestias insectari. Ihre 1: 794 (1769). Lindfors (1815; angivet ss. ”fam.”). Ahlman (1872). jfr EFTER-HASKA.
Särsk. förb. (†): HASKA BORT. skrämma l. jaga bort (ngn). (Eng.) To chase away, (sv.) skräma, haska bort. Serenius F 4 b (1734). Weste (1807; angivet ss. ”fam.”). Lindfors (1815; med hänv. till bortjaga). —
HASKA MED SIG. släpa l. draga med sig. Al slags säd .. hasker sin skahl, agn och damb med sig ifrån Åkren. HushBibl. 1755, s. 177.

 

Spalt H 495 band 11, 1930

Webbansvarig