Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARPARE har3pare2, sbst.1, m.; best. -en l. -n; pl. =.
Ordformer
(harpare 1526—1926. harpere G1R 25: 605 (1555))
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. (Östersjöprov.) harpare, motsv. isl. harpari, mnl. harpere, fht. o. mht. harpfære, feng. hearpere, eng. harper; till HARPA, v.1]
harpspelare; numera bl. ngn gg (med folklig anstrykning) motsv. HARPA, sbst.1 3, l. (i fråga om ä. förh.) motsv. HARPA, sbst.1 1. Upp. 18: 22 (NT 1526). En ond harpare, som slår altid på samma sträng. Columbus Ordesk. 26 (1678; anfört bland gamla ord som borde upptagas i skriftspr.); jfr HARPA, v.1 2. Heidenstam Folkung. 2: 93 (1907). Andersson Stråkh. 126 (1923; om person på Ormsö som spelar ”talharpa”). Östergren (1926; angivet ss. sälls. o. skönl.).

 

Spalt H 471 band 11, 1930

Webbansvarig