Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARK l. HARKE, sbst.1, n.
Ordformer
(harck c. 1680. harke 1685—1712)
Etymologi
[jfr sv. dial. hark, möda, besvär, krasslighet, motsv. dan. o. nor. dial. hark med liknande bet. o. isl. hark, hård medfart, larm, tumult; till HARKA, v.2]
(†) oväsen, larm, gny. Twå Män .., hwilka sig emellan trätte och hårdeligen kijfwade, at mig tycktes lijka som the medh sitt harck och bulrande, skulle wäckia op migh. HanssonDröm. A 1 b (c. 1680). En Soldat som har alzintet merke / Af Krjgetz hårda Leek och Wapne-braketz harke. Spegel GW 279 (1685). jfr Dens. (1712).

 

Spalt H 449 band 11, 1930

Webbansvarig