Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HALA, v.1; pr. ind. -ar.
Etymologi
[sv. dial. hala; jfr nor. dial. haala; avledn. av HAL, adj.]
(†)
1) motsv. HAL, adj. 1 o. 2: halka, glida; slå kana. Ehrencrona (c. 1730). Ett ord, som obetänckt snart utur Munnen halar. Wrangel Snöhv. 32 (1737).
2) motsv. HAL, adj. 3; eg.: vara hal; tala inställsamt l. lismande o. d. Dess tunga ljufligt halar, / Och ögat med en annan talar. Dalin Vitt. 3: 66 (c. 1740).

 

Spalt H 70 band 11, 1930

Webbansvarig