Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HACKLA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. hakkla, stamma, tala oredigt, tveka, hosta, harkla m. m.; jfr nor. dial. hakla, hacka, banka; avledn. till stammen i HAKE l. HACKA, v.; jfr äv. nt. o. holl. hakkelen, hacka sönder, stamma, tala otydligt, fris. hakkelen, hacka ofta l. ihållande]
(†)
1) gräla, tvista, ”bråka”. En (av gästerna) sitter i bänck, både skacklar och hacklar. BrölBesw. 226 (c. 1670; i hskr. C; i annan hskr.: både kraklar oc kräblar).
2) harkla, muttra, icke vilja ut med språket. Då bönderna skulle afgifva sina röster, sågo de på de tre nämnde herrarne, ”hacklade och mumlade”, men ville i början intet säga. Cavallin Herdam. 2: 247 (cit. fr. 1726).
3) vara oviss, tveka, icke veta vad man skall göra l. säga. (I bibeln finns icke) någon twiflachtigh wägwijsare, som wedh första twärwägen eller affwägen står och hacklar, twiflandes om man skal wända sigh til then högra eller til then wänstra handen. Sylvius Mornay 432 (1674).
4) irra hit o. dit; särsk. bildl.: förfara principlöst l. godtyckligt, famla. (Om en efter ”lagvett” trängtande person icke aktar de allmänna rättsprinciperna, så) lärer han säkert vänja sig vid at hackla i Lagfarenheten. Nehrman InlJurCiv. 86 (1729).
5) gå ostadigt l. osäkert; snava, snubbla. Hustrun hacklar och stupar lätteligen (vid havandeskap). Hoorn Jordg. 1: 31 (1697).

 

Spalt H 24 band 11, 1930

Webbansvarig