Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄNGE jäŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[fsv. gänge, hjälp; jfr sv. dial. (Skåne, Hall., Smål., Södermanl., Hälsingl.) gänge, smal gränd l. gång, umgänge, bekantskap, samkväm, d. dial. gænge, n., smal passage, isl. gengi, följe, hjälp, feng. ȝenge, ȝeȝenge, skara. Ordet är en avledn. av fsv. gänger (se GÄNG, adj.) l. (i bet. 1 o. 2) en (urspr. ss. senare ssgsled bildad) avledn. av fsv. ganger, gång. Jfr Olson AppellSubst. 387 (1916) o. EHellquist i ArkNF 7: 39 (1890). Jfr i fråga om bet.-utvecklingen isl. lið, följe, hjälp, ävensom fr. recours. — Jfr UMGÄNGE]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) plats där man kan gå fram, passage. Öfver bäckar och åar kastade man .. en spång eller flera spänger af naturliga trädstammar. Sålunda bildades en öfvergång, eller ett gänge. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 151 (1868).
2) sammankomst, samkväm, gille, kalas. Hallman Blacksta 24 (1748). Tranér Anakr. 189 (1833). KyrkohÅ 1914, s. 204. — jfr DANS-, DRYCKES-, LÄSE-, SKRIFT-GÄNGE.
3) om ömsesidig hjälp vid förrättande av arbete inom bysamhälle med åtföljande välplägnad o. dansnöje. Nilsson FestdVard. 65 (1925). — jfr OST-, SÅNINGS-, TRÖSK-GÄNGE.

 

Spalt G 1609 band 10, 1929

Webbansvarig