Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖPEL, f. (Schultze).
Etymologi
[jfr sv. dial. gröppla, grop, gröppel, n. koll., många små gropar tillsammans på en väg; sannol. liksom nor. dial. grupla, f., hål(ighet), t. ex. i en väg, till en stam grŭp- (se GRÖPA, v.1); jfr nt. grüppel, grop, ränna, ävensom GRÖPPA]
(†) (liten) grop. Schenberg (1739; med hänv. till grop). Schultze Ordb. 1610 (c. 1755).
Avledn.: GRÖPLIG, adj. [jfr sv. dial. gröpple (Värml.), groplo(gär) (Finl.), nor. dial. gruplutt] (†) gropig; småärrig. Spegel (1712). Gröplig i ansigtet. Schultze Ordb. 1610 (c. 1755).

 

Spalt G 1227 band 10, 1929

Webbansvarig