Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÄTTEN, grät3en2, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare. adv. GRÄTTET.
Etymologi
[sv. dial. grätten, surmulen, knarrig, kinkig, kräsmagad, grättig, vresig, motsv. d. grætten, nor. gretten, nyisl. grettinn, surmulen, kinkig; möjl. till sv. dial. (Dal.) grättas, smågråta, isl. grettast, grina, visa tänderna av ilska; av ett nord. granti̯an, visa tänderna, jfr d. dial. grante, jämra sig; besläktat med GRÄNJA. — Jfr GRÄTT]
1) (föga br.) surmulen, knarrig, vresig. WoJ (1891). Onkel Lucien, som grätten och gnatande låg på soffan. Heidenstam Skog. 185 (1904).
2) (ngt vard.) svår att tillfredsställa, granntyckt, kräsmagad, nogräknad, ömtålig, kinkig; ofta i fråga om mat; om sak: som röjer l. uttrycker dylik egenskap. Hå! .. ä’du så grätten af dej du? Blanche Engelbr. 39 (1846). Men jag får inte vara för mycket / grätten på bitarna, dem jag får. / Jag håller till godo det mången försmår. Andersson MickelR 16 (1900). Det grättna ordvalet. Berg SvSkald. 105 (1906). 2NF 33: 909 (1922).
Avledn.: GRÄTTENHET, r. l. f. särsk. (ngt vard.) till 2. Mycken sofring och grättenhet (föreligger) i (Hallströms prosa). Berg SvSkald. 47 (1906). Andersson Antol. 253 (1909).

 

Spalt G 1188 band 10, 1929

Webbansvarig