| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUVLIG grɯ3vlig2, äv. (numera nästan bl. emfatiskt o. skämts.) GRUVELIG -ve-, adj. -are ((†) superl. -st Linc. Iiii 2 a (1640), Livin Kyrk. 49 (1781)). adv. = (†, Carl IX Rimchr. 25 (c. 1600), Lenngren (SVS) 1: 71 (1774)), -A (†, Job 37: 5 (Bib. 1541), Nicander SalOrdspr. 72 (1760)), -E (†, Svart Ähr. 63 (1560)), -EN (numera föga br., GR 29: 261 (1559), Svedelius Lif 437 (1887)), -T (Reenhielm OTryggv. 219 (1691) osv.).
1) som man ”gruvar sig” över, som väcker l. inger fasa; fasansfull, förskräcklig, förfärlig, fruktansvärd, ohygglig, hemsk, ryslig; hisklig, gräslig, vederstygglig, avskyvärd; förr äv.: skamlig, skändlig; äv.: ytterst svår samt (numera bl. vard.) med svagare bet., övergående i 2: otäck, obehaglig, besvärlig. En gruvlig ogärning, olyckshändelse. En gruvlig död. Gruvlig köld, törst. The grufwelige Tyranniske gärningar, som K. Christiern .. bedrifwit hafwer. GR 1: 18 (1521). Them reddom och wantrooghnom och grufflighom. Upp. 21: 8 (NT 1526; Bib. 1917: de som hava gjort vad styggeligt är). Herrans dagh kommer gruffuelighen, wreedh, grym, til at förderffua landet. Jes. 13: 9 (Bib. 1541). Det .. (berättas), att Tillij gruveligen huserar ij Mark Brandenbork. OxBr. 6: 10 (1626). Grufvelig och vederstyggelig stanck. Hiärne 2Anl. 143 (1706). De grufligaste nidingsdåd. Leopold 3: 67 (1802, 1816). Förra vintern var gikten gruvlig mot henne. Lagerlöf Liljecr. 48 (1911). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b). (Herren) skal ganska gruffueligha och snarligha komma offuer idher. Vish. 6: 5 (Bib. 1541). Fast mera är alt thet nödigt, som kan giöra .. (en avrättning) mera grufvelig för menigheten. Nehrman PrCr. 313 (1759).
b) (†) om person, handlingssätt o. d.: grym, ondskefull, våldsam, sträng, hård. VarRerV 59 (1538). Iagh skal giffua the Egyptier vthi gruffueligha Herrars hender. Jes. 19: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: i en hård herres hand). Tvänne Läkare i Paris, af hvilka den ene alltid recommenderade Caffé åt sina sjuka, men den andre grufligen förböd det. Thorild 4: 169 (1795). Runeberg 3: 124 (1832).
2) (numera bl. vard., känslobetonat) med begreppet ”fruktan” o. d. i det närmaste l. fullständigt försvunnet: omåttlig, ofantlig, kolossal, oerhörd, ”väldig”, ”faslig”; ss. adv.: i högsta grad, ofantligt, oerhört, ”väldigt”, ”fasligt”, ”förfärligt”, ”rysligt”. GR 29: 261 (1559). Wårt hierta war så grufwelige lätt och lustigt när wij fölgde thenne Herren (dvs. Gustav Vasa) til Örligh. Svart Ähr. 63 (1560). Een grufweligh stoor Stierna. Schroderus Os. 1: 808 (1635). En gruvelig confusion åg villervalla. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 52. Uti så grufligt bistra tider. Lenngren (SVS) 1: 14 (1775). Jag rodnade grufligt. Knorring Cous. 1: 72 (1834). Det var gruvligt så sent det hade blivit. Lagerlöf Holg. 2: 73 (1907).
3) (†) som man gruvar sig för: respektingivande. En gruffueligh Egyptisk man. 2Sam. 23: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: ansenlig). jfr: Den ej grufvelig är, .. han går åt i dessa tider. Högberg Vred. 3: 247 (1906).
Spalt G 1081 band 10, 1929