Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUMLA grum3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (knappast br., Serenius Lll 1 b (1734)).
Ordformer
(groml- 1712. grumbl- 1750. gruml- 1628 osv.)
Etymologi
[avledn. av stammen i GRUM (GROM, sbst.2); jfr GRUMSLA o. GRUBBLA, v.3]
1) med avs. på vätska: göra grumlig, göra oklar l. ogenomskinlig l. förorena gm att bemänga med (kringflytande) småpartiklar l. gm att röra upp slam l. dyl., äv. (i sht i fackspr.) gm att tillsätta färg l. låta (vätskan) undergå vissa kemiska processer (ss. fällning); äv., i pass. o. refl., med ifrågavarande vätska ss. subj.: bliva grumlig; i p. pf. äv. ss. adj.: grumlig. Watn grumlas, tå ther vthi kommer iord. Wallius 2Likpr. 82 (1628). Förmätna! grumlar du min drick? GFGyllenborg Vitt. 2: 55 (1795; yttrat av vargen till lammet; i fabel). I köld grumlar .. (kolsyrat natron) icke upplösningar af talksalter. Berzelius Kemi 1: 437 (1808). Lyceum 2: 143 (1811). Den vid vanlig temperatur klara lösningen grumlar sig vid upphettning. TT 1890, s. 180. En grumlad källa. Ordspr. 25: 26 (Bib. 1917). — jfr VIT-GRUMLA. — särsk.
a) (†) utan obj., i uttr. grumla efter ål, fiska ål, sedan vattnet gjorts grumligt; jfr GRUMLIG 1 slutet. Serenius E 2 b (1734).
b) i bild (jfr 2). O himla källor! ach! hur’ klart I rinnen, / Som wi doch grumle i wår’ egna sinnen. Lybecker 97 (c. 1715). De Geer Minn. 2: 102 (1892). — särsk. (†) i uttr. grumla ngns vatten, lägga hinder i vägen för ngn, bereda ngn svårigheter. Duræus får ofelbart allas röster här .. i stockholm … Intet skall jag grumbla hans vatn. Linné Bref I. 2: 163 (1750).
2) i överförd l. bildl. anv. (jfr 1 b).
a) med avs. på färg, luft, klara l. genomskinliga föremål o. d.: göra grumlig l. oklar l. dunkel l. ogenomskinlig; stundom allmännare: smutsa ned, förorena, besudla. Bellman SkrNS 1: 375 (1790). Hornhinnan kan vara .. mer och mindre grumlad. NF 7: 171 (1883). Grumlade färger. Rydberg DetSköna 73 (1889). Intet damm får grumla / en värld, där allt är rent som snö och vitt. Heidenstam NDikt. 26 (1915).
b) i fråga om ljud.
α) (numera knappast br.) i sht språkv. förändra (uttalet av ett ljud) gm att giva (ljudet) mindre distinkt klang. Äfven Vestgöten grumlar stundom a till ä. Rydqvist SSL 2: 271 (1857). Lidforss TyGr. 3 (1860).
β) (i vitter stil) göra (rösten) mindre klar l. distinkt; i pass. Hennes röst blef .. grumlad af gråt. Lagerlöf Länk. 58 (1894). Med grumlad stämma. Heidenstam NDikt. 57 (1915).
c) i fråga om till själslivet hörande förh. o. d.: göra grumlig l. oklar l. dunkel; förvirra, omtöckna; förmörka; i sht förr äv.: störa, oroa. Wallius 2Likpr. 82 (1628). Grumla icke flickans själ. Runeberg 3: 98 (1832). En .. förtrolig vänskap, som aldrig .. varit grumlad .. af ett ögonblicks misslynne. CGvBrinkman (1837) hos Wrangel BrinkmTegn. 300. Grumladt af vemod, behagade henne lifvet bäst. Lagerlöf Berl. 2: 157 (1891). En .. grumling av den sjukes medvetande. Gadelius Själsl. 2: 298 (1921). jfr O-GRUMLAD.
d) (†): röra ihop, trassla till, krångla till. Några, som med flit grumlade alla saker. Mörk Ad. 1: 265 (1743). Bremer Brev 3: 302 (1853).
Särsk. förb.: GRUMLA UPP10 4 l. OPP4. till 1: göra (vätska) grumlig gm att röra upp däri liggande slam l. bottensats. Brauner Åker 89 (1752). Vi stampa i gyttjan, grumla upp vattnet. Engström Lif 19 (1907). jfr UPP-GRUMLA.
Avledn.: GRUMLING, r. l. f. handlingen att grumla, grumlande; särsk. konkret, om oklarhet l. grums.
a) till 1. VetAH 1819, s. 129. I dammen .. inställde sig .. en brunaktig grumling. BotN 1921, s. 182.
b) till 2 a. En flockig grumling (i hästens öga). Juhlin-Dannfelt 283 (1886).

 

Spalt G 992 band 10, 1929

Webbansvarig