Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRACIÖS gras14s, vard. äv. grasjø4s, äv. GRATIÖS grat1siø4s, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(graciös (-eus) 1634 (: gracieuse, sg. best.) osv. gratiös (-eus, -eux) 1744 osv. graziös 1833. grasjös 18011892. gratios 1840)
Etymologi
[jfr t. graziös, av fr. gracieux (f. -euse), av lat. gratiosus, avledn. av gratia (se GRACE)]
1) (†) gunstig, nådig, vänlig, välvillig, benägen; jfr GRACE 3; äv. i försvagad bet., i sht i sådana uttr. som var (så) graciös (och osv.), var så god l. vänlig osv. OxBr. 10: 361 (1634). Var så gratieux och lätt Kongl. Academien vetta, huru det är. Linné Bref I. 2: 39 (1744). Konungens svar till presteståndet var synnerligen graciöst. Stenhammar Riksd. 3: 153 (1847). Dalin (1852). ”Tack, min graciösa fröken,” svarade ’gubben Aron’. Roos Skugg. 279 (1891; yttrat av en 80-årig prästman).
2) som röjer grace, behagfull, mjuk (i rörelser l. linjer), täck; jfr GRACE 1. Man eger här (i Uppsala) så fin smak, att ingenting kan vara graciöst, som icke är stämpladt med hufvudstadens insegel. VFPalmblad (1810) i BrefNSkolH 111. Gratiösa pennritningar. SKN 1841, s. 136. Helen böjde graciöst på huvudet. Bergman JoH 277 (1926). — jfr DIS-, O-GRACIÖS.

 

Spalt G 779 band 10, 1929

Webbansvarig