Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GONGGONG goŋ3~goŋ2 l. 04, stundom 4~1 (gå`nnggå´nng Dalin), l. (numera knappast br.) GONG goŋ4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Dalin (1852) osv.) äv. -ar (Skogman Eug. 2: 79 (1855: gongar), Nyström NKina 1: 213 (1902, 1913: gong-gong´ar)) ((†) = (Åkerman KemTechn. 1: 232 (1832)); -s Almström Tekn. 1: 366 (1844), KatalNK 1903—04, s. 84).
Ordformer
(gong 1845—1924. gonggong (gongong) 1825 osv. gunggung (gun gung) 1751—1815)
Etymologi
[jfr t. o. eng. gong, gong-gong; av malajiskt urspr.]
slaginstrument bestående av en (i allm. rund) metallskiva med uppvikta kanter. Osbeck Resa 118 (1751, 1757). JournManuf. 1: 88 (1825). Sedan gonggongen bragt till tystnad det sorlande menniskohafvet, talade han. Lysander Äfv. 48 (1872). Gongongen skrälde, till tecken att téet var i ordning. Nyblom Hum. 254 (1874). Lewenhaupt Reddy 52 (1907).
Ssg: GONGGONG-SLAG. slag på gonggong. Lundell (1893).
Avledn.: GONGGONGA, v. (vard., föga br.) slå på gonggong. Lewenhaupt Reddy 52 (1907).

 

Spalt G 762 band 10, 1929

Webbansvarig