Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNARR, sbst.1, l. GNARRER, m.
Etymologi
[vbalsbst. till GNARRA]
(†) person som plägar knota l. knorra, knarrig person. Lind 1: 1031 (1749). Därs. 1163.

 

Spalt G 645 band 10, 1929

Webbansvarig