Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLUFFA gluf3a2, v.1 -ade ((†) ipf. -te Lindner). vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gluffa; besläktat med GLUFSA; jfr äv. GLUFFA, v.2]
(vard., föga br.) sluka, äta glupskt. Dähnert (1784). Gluffa och äta. Östergren (1925; angivet ss. ”sälls., vard.”).
Särsk. förb.: GLUFFA I SIG10 4 0, förr äv. UTI SIG. (vard., mindre br.) sluka i sig (ngt). Lindner Tijdhfördr. 86 (1641). Gerell .. gluffade i sig maten som ett utsvultet djur. Didring Malm 1: 161 (1914). Hedin Bagdad 587 (1917). —
GLUFFA ÅT SIG10 4 0. (vard., föga br.) roffa åt sig. Almqvist Comfort 14 (1913). Östergren (1925; angivet ss. ”vard., mindre vanl.”).
Avledn.: GLUFFE, m., anträffat bl. i oblik form gluffa. (†) = GLUFFER. Schroderus Albert. 2: 28 (1638). —
GLUFFER, n. (†) storätare; ”grovhuggare”. ÖoL (1852). Tholander Ordl. (c. 1870). —
GLUFFI (glu`ffi Weste), i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. n. [sv. dial. gluffi, n. (i bet. 1)] (†)
1) = GLUFFER. Nordforss (1805; angivet ss. ”pop.”). Meurman (1846).
2) stort hål l. tomrum. Weste (1807; angivet ss. ”pop. skämtv.”).

 

Spalt G 589 band 10, 1929

Webbansvarig