Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLINTA glin3ta2, v. -er glin4ter, glant glan4t, glunto glun3tω2, gluntit glun3tit2.
Etymologi
[sv. dial. glinta, halka, motsv. nor. dial. gletta, glida, mht. glinzen, glänsa; i avljudsförh. till GLANT, sbst. o. adj.; jfr GLÄNTA, v.1—2]
(starkt bygdemålsfärgat) glida. Ur ögat glant en tår. Börjesson Skap. 4 (1820).
Särsk. förb. (starkt bygdemålsfärgat): GLINTA NED10 4 l. NER4. Arbman TrollA 43 (1905). —
GLINTA UNDAN10 32. Hiärne 2Anl. 35 (1702).

 

Spalt G 569 band 10, 1929

Webbansvarig