Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLINT glin4t, sbst.2, r.; best. -en.
Etymologi
[av balt. t. glint, förr äv. klint, benämning på den mot Finska viken brant stupande klippväggen utefter Estlands nordkust; ss. geologisk term infört av den baltiske forskaren F. Schmidt (se t. ex. ArchNaturkLivEhstKurl. I. 2: 36 (1861)); jfr mnt. klint, klippa, brant strand, t. klint, glint (se KLINT)]
(i sht ss. förled i ssgr) geol. (långsträckt) brant avsats med gm denudation tvärt avskurna horisontala bärgsskikt. Ramsay GeolGr. 389 (1909; om Estlands glint; möjl. egennamn).
Ssgr (geol.): GLINT-LINJE. = GLINT, sbst.2 TurÅ 1894, s. 3. 2NF 35: 659 (1923).

 

Spalt G 569 band 10, 1929

Webbansvarig