Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GILLRA jil3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (äv. konkret, se 1 b); -ARE (tillf., Solander Lagfr. 3—7: 20 (1776), Modin GTåsjö 202 (1916)).
Ordformer
(gill- (gil-) c. 1575 osv. gild(h)- 1541c. 1880)
Etymologi
[fsv. gildra, motsv. ä. d. gildre, isl. gildra; avledn. till GILLER]
1) med avs. på (del av) giller: (gm vederbörlig anordning l. inställning av dess gillerinrättning) iordningställa (o. utsätta) för fångst (l. dödande) av vilda djur; i förb. GILLRA AV o. i ssgn AVGILLRA om handling som medför att ett giller bringas ur sin för fångst (l. dödande) avsedda ställning; äv. med avs. på snara: utsätta (för villebråd); äv. utan obj.: utsätta giller l. snara (för villebråd); äv. (i sht förr) i mer l. mindre bildl. anv.; äv. med bestämning (inledd numera bl. av prep. för, förr äv. efter l. mot l. emot) betecknande den l. det som man vill fånga (l. döda); numera företrädesvis dels med obj. betecknande redskapet som iordningställes (o. utsättes) för fångst (l. dödande), dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: iordningställd för fångst (l. dödande), äv. (i fackspr.): försedd med gillerinrättning. Gillra en råttfälla. Then som gildrar för en annan, han griper sigh sielff. Syr. 27: 26 (”28”) (Bib. 1541; Apokr. 1921: lägger ut en snara); jfr: Dhen som gildrar för andra, han faller sielff i snaaran. Grubb 118 (1665). (Det) händer .., at någon fattig Lapp, som ej har Renar, .. gildrar efter Fjällrypor. Högström Lapm. 97 (1747). På alla de vägar, der förförelsen gillrar. Wallin 2Pred. 3: 104 (1826). Jag gillrade .. snaror för snöripor. Castrén Res. 1: 219 (1852). Den fallande gillrade stocken är .. 3 fot upphöjd öfver marken. Wetterhoff Skog 2: 113 (1887). (Sax är) benämning på gillrade fångstredskap, hvilka med byglar, som slå ihop, fasthålla villebrådet. 2NF 24: 886 (1916). — särsk.
a) i sht jäg. med avs. på väg o. d.: utsätta giller på, förse med giller; äv. (i sht förr) mer l. mindre bildl. l. oeg. Gillra en harstig. Han gillrade ingången till grytet. På tusen låga sätt / Förtjenstens väg är gillrad vorden. Leopold 2: 11 (1789, 1815). CTavaststjerna (1881) hos Söderhjelm Tavaststj. 46.
b) (numera mindre br.) jäg. ss. vbalsbst. -ing i konkret anv.: giller, gillerinrättning. Brummer 61 (1789). Gillringen .. består antingen af spön och halm, eller ock nyttjas et hjul, med glesa pinnar. Leijonflycht 75 (1827). Swederus Jagt 86 (1832).
2) i allmännare anv.: upplägga l. anbringa (ngt) så att det lagda l. anbragta föremålet ligger (står) löst o. ostadigt l. lätt faller ned; äv. bildl.; numera bl. i förb. GILLRA UPP o. i ssgn UPPGILLRA. Med allt detta har man dock ej kunnat förekomma, att ej Bonden gillrar kolen i skrindan. JernkA 1826, 1: 335. Fanatiska reformer, hvilka sönderfalla af sig sjelfva, emedan hvarje dess del är gillrad på den andra. Wetterbergh Past. 105 (1845). Scholander I. 1: 73 (c. 1865).
3) i sht jäg. fånga med giller; äv. (numera bl. i förb. med adverbiell bestämning betecknande fångstredskapet) allmännare: fånga, gripa fast, snärja. Beträdes någon at skiuta, jaga, eller gillra Fogel eller Diur på föreskrifne förbudne orter (osv.). Stiernman Com. 2: 318 (1641). Låtom oss åtminstone spänna utaf sporrarne; de kunna .. gillra fötterna, om vi skulle behöfva anträda en hastig reträtt. Sparre Stand. 463 (1847). Norsken .. gillrar och snarar här inom sitt bofasta ägoområdes gränser. Hemberg ObanStig. 198 (1896). I senare tid har sälen gillrats i nät. NLithberg hos Flodström SvFolk 270 (1918). — jfr RIP-, RÄV-GILLRING.
Särsk. förb.: GILLRA AV10 4. i sht jäg. till 1: avgillra. FrSkog. 127 (1892).
GILLRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPGILLRA.
1) i sht jäg. till 1; ngn gg mer l. mindre bildl. KKD 2: 94 (1718; bildl.). Lottas långe pojke .. / .. hade gillrat saxen opp. Andersson MickelR 62 (1900).
2) (i vissa trakter, vard.) till 2. Av miskund gillrade man .. upp åt oss ett läger, av en soffa och fyra stolar. Törneros Brev 1: 333 (1826; uppl. 1925). De där långa plankgångarna, som de gillra upp för att komma till och från staplarna. Melander ArbTröj. 17 (1917).
GILLRA UT10 4. (numera knappast br.) till 1: utsätta (giller), utsätta (ngt) ss. giller. Ryska jägare, som gillra ut snaror för snöripor. Castrén Res. 1: 251 (1852). Topelius Sommarsjö 1: 123 (1897). jfr UT-GILLRA.
Ssg: (1, 3) GILLRINGS-SÄTT. jäg. Brummer 85 (1789).
Avledn.: GILLRIG, adj. [sv. dial. gillrig(er), ostadig, vacklande, osäker] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 2; om sak: som icke ligger l. sitter l. står stadigt, vacklande; uppgillrad. Lundell (1893; angivet ss. folkmål). Ett gungande och gillrigt brädgolf. HSamzelius i SD(L) 1904, nr 96, s. 1. Klint (1906).

 

Spalt G 407 band 10, 1928

Webbansvarig