Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GIFTIG jif3tig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. t. giftig; avledn. av GIFT, sbst.2]
1) till GIFT, sbst.2 1; särsk., om ämne o. d.: som värkar skadligt l. dödande liksom gift, som har giftvärkan; om växt, blomma, bär o. d.: som innehåller gift l. giftiga ämnen; om djur: försedd med giftapparat. (Hålan) var full med giftiga dunster. Nordberg C12 1: 917 (1740). Giftige ormar. Retzius Djurr. 155 (1772). (Huggormens) giftiga bett. Nilsson Fauna 3: 63 (1842). Giftiga svampar. UB 5: 229 (1874). Giftigt ämne. SFS 1906, nr 114, s. 1. — särsk.
a) (†) till GIFT, sbst.2 1 c, pregnant: arsenikhaltig. Wallerius Hydrol. 115 (1748).
b) (†) smittosam; jfr GIFT, sbst.2 1 e. Gifftighe Siukdomar grassera. Fuhrman Alm (Sthm) 1662, s. 8. Ribe PVetA 1748, s. 20. — jfr: (Koppornas) giftiga ande. Hwasser VSkr. 1: 228 (1841).
c) (föga br.) om vapen o. d.: förgiftad. Rabbinen .. blottade sin dolk. — Udden är giftig, sade han. Rydberg Ath. 450 (1876; uppl. 1859, 1866: förgiftad).
2) i överförd anv. av 1, om färg: som erinrar om färgen på vissa giftiga ämnen (i sht ärg o. d.); i sht i uttr. giftigt grön; jfr GIFT-GRÖN. Åskan mullrade bakom en giftigt gulgrön molnvägg. Forsslund Djur 153 (1900). Den lilla flik af luften, som vi sågo .., lyste giftigt blågrön af solnedgångens rester. Engström Lif 90 (1907). — jfr SVAVEL-GIFTIG.
3) mer l. mindre bildl.; jfr GIFT, sbst.2 2. (Gustav III:s) luftkrets är uppfylld af giftig tjusning, sådan man beskrifver den hos vissa ormar i de heta länderna. Crusenstolpe Mor. 1: 258 (1840). Sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv. Ebr. 12: 15 (Bib. 1917). — särsk.
a) (numera knappast br.) fördärvlig i moraliskt hänseende. Här aff kan man see Nunnornes gifftige, onde, bitter och lögnachtigh handel. Lælius Jungf. D 2 a (1591). När .. (världen) bjuder syndaren in till sina giftiga fröjder, .. låter (hon) synden framträda i en fager drägt och förföra sinnena. Thomander Pred. 1: 187 (1849).
b) ondskefull, hätsk; numera bl. (knappast br.) om sak, förr äv. om person. Soldatesqven, som skall bliffva vår gifftige fiende. RP 6: 504 (1636). Robespierre .. använde den revolutionära despotismen endast för tillfredsställande af sitt giftiga hat mot alla befarade inre motståndare. NF 19: 733 (1895). — (†) rasande, vred. Schultze Ordb. 1509 (c. 1755).
c) satirisk, elak, ”spydig”, ”skarp”; i sht i fråga om yttrande o. d.; jfr GIFT, sbst.2 2 b. Säfström Banquer. C 1 a (1753). Giftiga tungor. CFDahlgren 4: 46 (1830). För någon kvickhet utmärker .. (pamfletten) sig icke, men den saknar ej sin giftiga udd. Annerstedt Rudbeck Bref cii (1899). Hånande och giftiga ord. NDA 1912, nr 306, s. 2.
Avledn.: GIFTIGHET, r. l. f. särsk.
1) till 1. Serenius Lll 4 b (1734). NF 4: 830 (1881).
2) till 3 c; äv. konkretare. Schück SvLitH 1: 363 (1888). Han .. hittade på små .. hjälplösa giftigheter mot henne. Siwertz Sel. 1: 120 (1920).

 

Spalt G 388 band 10, 1928

Webbansvarig