Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GETTO gät4o l. l. -å, n. (Levertin Leg. 75 (1891) osv.), äv. r. (Procopé Vers 85 (1909), Östergren (1924; jämte n.)); best. -t, ss. r. -n; pl. (föga br.) -n (Östergren (1924)), ngn gg -s (SD(L) 1904, nr 56, s. 4).
Ordformer
(getto 1882 osv. ghetto 18681928)
Etymologi
[jfr dan. o. t. ghetto; av it. ghetto, av ovisst urspr.]
eg., i fråga om ä. utländska förh.: stadsdel som anvisats till uppehållsort för judar; äv., i allmännare anv., i nutida stad med relativt stor judisk befolkning: stadsdel i vilken (den fattigare delen av) judarna företrädesvis bosatt sig, judekvarter. Ekbohrn (1868). Fädren, de som jagats / från land till land i spe och skam / och genom sekel som ej dagats / sett ghettots jämmer slå sin stam. Levertin Leg. 75 (1891). Böök SvStud. 306 (1913).

 

Spalt G 360 band 10, 1928

Webbansvarig