| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GEPA, v. vbalsbst. -ERI (se avledn.).
(†) tala (l. bete sig) dumt l. enfaldigt. (Isl.) Geipa .. (sv.) Geepa, Teepa, Fleepa. Verelius 89 (1681).
GEPE l. GEPER, m. [sv. dial. (Medelp., Härjed.) gep, gäck, narr] tok, narr. Twij tigh Rustfijl, tu ledhe Tiuff och gepe. Fosz 72 (1621; nt.: ô Rustevîl, dû slimme dwas, / du arme slumpe grover wicht). Anm. På grund av likheten med det av Jordanes anförda ordet Gepanta, som enligt honom utgör grundord för folkslagsnamnet gepider o. betyder ”pignum aliquid tardumque”, anför Schroderus m. fl. i detta sammanhang geper o. ger det bet.: sen o. långsam person. Schroderus JMCr. 19 (1620). Peringskiöld Jord. 41 (1719). —
GEPERI, sbst. löst prat; gyckel. Gästebuds sånger skola skee i nöchterheet, wara gudelige, andelige och wanlige, och ingom tillåtas missbruka i dryckio och geperij. KOF II. 2: 123 (c. 1655).
Spalt G 332 band 10, 1928