| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRVILLA förvil4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´lla Weste; förvi`lla Dalin), v. -ade; se för övr. VILLA, v. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE; -ELSE, -ING, -NING o. -ARE, se avledn.; jfr FÖRVILLA, sbst.
1) föra (ngn) vilse l. på villospår, komma (ngn) att taga miste om vägen; numera nästan bl. refl.: råka vilse, förirra sig; förr äv. i p. pf.: som förirrat sig, vilsekommen. Iagh skal vpsökia thet borttapadha, och igenhemta thet förwildta. Hes. 34: 16 (Bib. 1541). (Torodder) gaf sig på flykten med Ren-klöfvar under fötterne, som voro vände bakfram, på det hundarne måtte förvillas. Dalin Hist. 1: 648 (1747). (Fågeln) I(bis) falcinellus, som någongång blifvit sedd, förvillad ända hit opp i Norden. Sundevall Zool. 86 (1858). Dimman förvillade oss på sjön. Sundén (1885). Renar, som förvillat sig från de andra. Sandström NatArb. 2: 176 (1910). — särsk.
b) (†) i uttr. förvilla ngns l. sina steg o. d., leda ngn vilse resp. råka vilse. Mörk Ad. 2: 259 (1744; i bild). Han har .. / I dessa skogars djup förvillat sina fjät. Leopold 1: 46 (1790, 1814). Wallin Rel. 1: 113 (1813; i bild).
c) (†) med objektsväxling, i uttr. förvilla spåret l. vägen för ngn o. d., leda ngn vilse l. på villospår, förvilla sin väg, råka vilse. (Han) brukede sijne gamble stycker till ath förville oss koosenn. GR 29: 64 (1559; i bild). De sökte på alt sätt at förvilla oss sporet. Linné Öl. 75 (1745). Alt, hvad männsklig klokhet vet, / Mer och mer sin väg förvillar. Dalin Vitt. I. 1: 105 (c. 1750; i bild).
d) (mindre br.) mer l. mindre bildl. Dalin Arg. 2: 86 (1734, 1754). Jag förvillar mig nu åter från ämnet. Læstadius 1Journ. 289 (1831). — särsk. (†) refl., om sak: förirra sig. Hit må sig ej verldens stoj förvilla! Fahlcrantz 1: 18 (1835, 1863). Blanche Våln. 701 (1847).
2) i överförd anv. av 1.
a) vilseleda, lura, narra, föra bakom ljuset. Påwen .. haffuer j mong hundrade åår förwillat werldena mz sin falska lagh och lärdom. OPetri PEliæ b 1 a (1527). Denna min lycka förvillade mit sinne. DeFoë RobCr. 18 (1752). Tidsanden gör som stora fältherrar: han manövrerar för att förvilla. Tegnér (WB) 3: 146 (1817). Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. SFS 1906, nr 37, s. 9. — särsk.
α) i uttr. förvillande lik, förvillande likhet o. d. Lysander Äfv. 73 (1872). Förvillande likhet. Cavallin (1875). Bokstäfverna a och o .. äro (i handskriften) förvillande lika. AQuennerstedt (1912) i KKD 7: XIV.
β) (numera föga br.) i uttr. förvilla synen (på ngn) l. ngns syn, förr äv. förvilla ögonen (på ngn) l. ngns ögon o. d., förvända synen (på ngn). Dalin Arg. 1: 302 (1733, 1754). Förvilla synen på enom. Lind (1749). Fornfädren trodde, att de i konstens hemligheter invigda, trollkunniga menniskor .. kunde förvilla deras syn. Strinnholm Hist. 2: 469 (1836). Förvilla ögonen på någon person. Kindblad (1871).
b) (†) refl.: taga fel, taga miste, misstaga sig; i p. pf.: som misstager l. misstagit sig. Ah Hustru, tu tigh förwillar. Rudbeckius Starcke A 7 a (1624). Med tankar och böjelser vänd åt mullen, .. blir (människan) förvillad om sin egen ställning. Törneros Brev 2: 337 (1834; uppl. 1925). Bergstedt Clément 517 (1868).
c) (numera föga br.) i fråga om moraliska förh.: vilseleda, vilseföra, förleda, förföra. Thenne som hela werldena förwilla äro och nw hijt komne. Apg. 17: 6 (NT 1526; Bib. 1917: hava uppviglat). Gud sig öffwer förbarma, att almogen skall så förwilter wara, och före .. menige rikit, vdj sådana vförwinnelig schada. GR 15: 126 (1543). Hvem är väl, som ej .. är .. förvillad af begäret? Wallin 2Pred. 2: 67 (1821). Den store draken .., han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen. Upp. 12: 9 (Bib. 1917).
d) (†) i p. pf.: missriktad, missledd. Intagne af theras ostyrlige förwillade Passioner. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). N:r 4 (av tävlingsskrifterna) var sämst, hade väl kraft och rikedom på bilder .., men flygten var förvillad. Ljunggren SAHist. 1: 251 (1886; efter handl. fr. 1808).
e) bringa (ngn) från förståndet, göra (ngn) vansinnig l. sinnesförvirrad; förr äv. refl.: bliva vansinnig osv.; numera bl. (knappast br.) i p. pf.: sinnesförvirrad, vansinnig, från förståndet, äv. med svagare bet.: virrig, oredig; om sak: som vittnar om sinnesförvirring osv. Then sådant tänker är i Hiärnan heelt förwillad. Spegel GW 28 (1685). Uti sådant tillstånd (dvs. om han icke är sig själv mäktig), om han (dvs. soldaten) just icke flyr, förvillar han sig doch åtminstone sielf, förlorar sit Förståndz rätta bruk. Ehrenadler Tel. 465 (1723). Förvillade til förståndet. VeckoskrLäk. 3: 340 (1782). Han är förvillad i hufvudet, såsom folket säger. Rydberg Frib. 237 (1857). — jfr (†): När han .. j sex Månadher aff rasarij fången och förwillat wardt, foor han thädan .. til Padua. PPGothus Und. P 3 b (1590).
f) (numera i sht vard., bygdemålsfärgat) bringa (ngn) ur fattningen, göra (ngn) förbryllad l. förvirrad; i sht i p. pf. Serenius I 4 a (1734). Celsius E14 58 (1774). Han förvillade mig genom sina frågor. Meurman (1846). (Pojken som räknade kyrkor) hade hunnit till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen. Lagerlöf Holg. 1: 233 (1906).
g) bringa (ngt) i oreda l. oordning l. förvirring, åstadkomma oreda osv. i (ngt), störa (ngt); numera bl. med avs. på begrepp o. d.: förvirra; förr stundom övergående i bet.: förstöra, fördärva. Ah mine brödher, taler icke så illa, / Hwij wilie j, mina troo förwilla? TobCom. C 2 a (1550). Genom thenne handell bleff förwilt, / At thet giftermåll wart förspilt / Mellan Konungh Erich och Fröken Christina. Hund E14 60 (1605). Förvilla omröstningarne til sin fördel. Dalin Montesquieu 75 (1755). Att, sedan åskan nedslagit i ett skepp, compassen blifvit förvillad och missvisande. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 29. Ett sådant (tryckfel), som förvillar meningen. Hagberg Shaksp. 6: 416 (1849). Det (har) lyckats att hos breda lager .. af vårt folk förvilla och förvilda rättsbegreppen. PT 1909, nr 245 A, s. 3.
h) (†) med avs. på oro l. sorg o. d.: skingra, förströ. Creutz Vitt. 14 (1761). Detta alt kan ej förvilla min sorg. JGOxenstierna Dagb. 96 (1770). Elgström (o. Ingelgren) 30 (1810).
i) (†) bereda omväxling åt l. förströ (ngn l. ngns sinne). Nordenflycht QT 1744, s. 13. Man (måste) förvilla Angelique med lek och all slags rolighet. Knöppel Blindeb. 21 (1746).
FÖRVILLA UT SIG. (†) till 1 d, bildl.: förirra sig, gå för långt. Quaresmius bryr och förvillar allt ut sig .. i detta målet. Eneman Resa 2: 31 (1712).
1) till 2 a. Af de Alphabeter, som äro trykte i Rese-beskrifningar, (har jag) liten hjelp, stor förvillan. MNorberg (1779) hos Björnståhl Resa 5: 163.
2) till 2 g, konkretare närmande sig bet.: ngt som ödelägger l. fördärvar. (Otrohet är) Begiärligheters Lust, Wällsignelsens Förwillan. Warnmark Epigr. F 4 b (1688). —
FÖRVILLARE, m.||ig. person som förvillar. särsk.
a) (tillf.) till 2 c. Sahlstedt Hofart. 161 (1720). Hos .. (Herren) är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand. Job 12: 16 (Bib. 1917).
b) (†) till 2 g. Förwillare af den Republiquen, hwilken wij at beskydda oss företagit. Öppet bref (1702). —
FÖRVILLELSE, r. l. f. (m. Sahlstedt).
2) till 2. särsk.
a) till 2 a.
α) (numera föga br.) handling(en) att förvilla l. förhållande(t) att vara förvillad. Synens förvillelse. Lind (1749); jfr FÖRVILLA, v. 2 a β.
β) (i sht i vitter stil, mindre br.) konkretare: felaktig uppfattning, villfarelse, falsk föreställning l. mening; misstag; jfr FÖRVILLA, v. 2 b. CAEhrensvärd 66 (1782). Förvillelsen, att anse Staten för ett blott tvångsinstitut. SP 1817, nr 231, s. 1. Jag har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse. 1Sam. 26: 21 (Bib. 1917). Det är alltid en period, då man tror hela mänskligheten om gott; det är en älskvärd förvillelse. Östergren (1924).
b) (i sht i högre stil) till 2 c, konkretare: handling som avviker från det rätta, felsteg. Säll den, som sin förvillelse / Bekänner och begråter. Ps. 1819, 196: 1. Sin ungdoms förvillelser och brott. Rydberg RomD 57 (1877). Äktenskapliga förvillelser. Odhner G3 1: 518 (1885).
c) (†) till 2 g, konkretare: oreda, villervalla, förvirring. Jag ärnar giöra en förvillelse i alla stånd, bygga min höghet på alla mina motstånds fall och sedan begabba all ting. Dalin Arg. 2: 63 (1734, 1754). Att .. tillskapa nya termer, har jag frucktadt leda mera till förvillelse än nytta. VetAH 1813, s. 101. Rydqvist SSL 4: 215 (1868). —
FÖRVILLING, r. l. f. (†) till 2 g: förvirring. Utan otydlighet och förvilling. Hof PhilosGr. 77 (1782). Förvilling i samhälls-begrepp. Geijer I. 4: 211 (1813). —
FÖRVILLNING, r. l. f. (†)
2) till 2 c: förledande. Några (hade) utgifvit dessa Runor (dvs. hälsingerunorna), såsom tjänande til förvillning och vidskepelse. SvMerc. V. 4: 95 (1760). Kindblad (1871; angivet ss. föråldrat).
Spalt F 3542 band 9, 1928