| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTECKEN fö3r~tek2en l. fœ3r~, n.; best. -tecknet; pl. =.
1) tecken som sättes framför ngt.
a) mat. om tecknen + (plus) och — (minus). Vid hvarje (metereologisk) station införes på kartan den ifrågavarande differensen (i lufttrycket morgon o. afton) med sitt förtecken. Ymer 1908, s. 360.
b) mus. dels om tecken (♯, ♭, ♮) som sättes före en enskild not för att angiva att den skall kromatiskt höjas l. sänkas l., efter föregående höjning l. sänkning, återställas; dels om tecken (♯, ♭) som (ensamt l. tillsammans med flera av samma slag) sättes vid notplanets början närmast efter klavtecknet o. medelst vilket musikstyckets tonart angives, försättningstecken; jfr FÖRTECKNING under FÖRTECKNA, v.1 1 slutet. Björkman (1889). I tonarter med mera än ett förtecken spelas sällan på nyckelharpan. Uppl. 2: 440 (1908). BonnierKL 4: 975 (1924).
2) (numera knappast br.) tecken som ger en antydan om l. förebådar att ngt skall inträffa. (Herren låter) allt emellanåt .. de sina se vissa förtecken på, att han aktar på deras rop. Rudin OrdUngd. 3: 155 (1903). — särsk. (†): förebud, omen, järtecken. PPGothus Und. C 5 a (1590). För Attilæ inbråt i Christenheten, syntes månge förteckn af Jordbäfningar .. Odiur .. Cometer. Isogæus Segersk. 1118 (c. 1700). Swedberg Schibb. 330 (1716).
Spalt F 3388 band 9, 1928