Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRTAL förta4l l. fœr-, sbst.3, n.; best. -et; pl. (tillf.) = (Wirsén Dikt. 153 (1876)).
vbalsbst. till FÖRTALA, v.2 1: (i sht sanningslöst) ofördelaktigt l. nedsättande tal (om ngn l. ngt), förklenande, klander; numera bl.: (i sht sanningslöst) illvilligt, nedsättande tal (om en person) i hans frånvaro, bakdantande. Det är skamligt förtal. Så lägher nw bort all ondzsko .. och alt förtal. 1Petr. 2: 1 (NT 1526). Förtaal hwijlar intet. Grubb 695 (1665). Såsom en särskild svårare art af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den form deraf, som kallas förtal. NF 18: 536 (1894). — särsk.
a) i numera obr. förb. (jfr b, c). Saa (att) rikit oc wij alle eẏ koma i for mykit fortall. GR 1: 263 (1524). Man ähr alldrig uthan förtahl när som det tahlas om giftermåhl, ty då kommer altijdh diäfwulens markattor och sådant willia afstyrkia. VDAkt. 1717, nr 241 (1715).
b) (†) med objektivt gen.-attribut. Vtan någons förklenande eller förtal. Swedberg Schibb. 165 (1716).
c) (†) motsv. FÖRTALA, v.2 1 b: smädelse, hädelse. Förtalidt emott Gud. VRP 1625, s. 144.

 

Spalt F 3384 band 9, 1928

Webbansvarig