Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRSUMLIG försum4lig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försu´mlig Weste; försùmmlig Dalin), adj. -are. adv. = (†, GR 17: 76 (1545)), -A (†, GR 3: 143 (1526), Schultze Ordb. 5188 (c. 1755)), -EN (†, GR 14: 331 (1542), Kindblad (1871)), -T (numera mindre br., Serenius S 3 b (1734), Björkman (1889)).
Ordformer
(-sumel- 1526—1764. -summel- 1531—1859. -symel- 1597. -suml- 1544 osv. -sumbl- 1625. -ligen 1535—1565)
Etymologi
[fsv. försymeligh; jfr d. forsømmelig, mnt. vorsumeliken, adv.; avledn. av FÖRSUMMA]
motsv. FÖRSUMMA 4: som försummar ngn l. ngt, som icke uppfyller sina plikter l. åligganden (med tillräcklig l. tillbörlig omsorg); pliktförgäten; slarvig; stundom närmande sig bet.: liknöjd, trög, lat. Försumliga skattebetalare. En försumlig äkta man. Försumlig i, förr äv. till ngt. Hwar the ther vdinnen forsumelige äre. OPetri Clost. F 4 a (1528). Edhers fogte then Håkon smålänningh är en försumelig man, then och ee som offtes tager mykit mere öllkanne til vare än gagnätt. GR 25: 182 (1555). Them, som så försumeligen varidt hafve till thett, som (osv.). RA 2: 136 (1565). Kreditgifvares rätt mot försumliga, tredskande och bedrägliga gäldenärer. EkonS 1: 288 (1893). — jfr O-FÖRSUMLIG. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. försumlig att (förr äv. till att) göra (ngt), som försummar l. brukar försumma att göra (ngt). GR 24: 558 (1554). Almogen (är) mycket försummelig til at låta underwisa sina barn att läsa i book. SynodA 1: 227 (1703). De, som voro försumliga att gå i kyrkan. Fryxell Ber. 4: 208 (1830).
b) (numera mindre br.) ss. adv.: utan tillräcklig(t) l. tillbörlig(t) omsorg l. nit; vårdslöst; pliktförgätet; förr äv.: gm försummelse. Wij (äro) twäkande om wår begären .. är forswmeliga eller medt noghon ofornomst (dvs. oförstånd) forhindret. GR 3: 143 (1526). Han .. lät honom förstå, att han försumligen förestod sitt höga kall och embete. Strinnholm Vas. 2: 415 (1820). Det var mycket försumligt gjordt af honom. Björkman (1889).
c) (†) i överförd anv., om handling l. sinnesbeskaffenhet o. d.: som röjer försumlighet. UrkFinlÖ I. 2: 178 (1597). Straf och böter på försummelige Postrijdningar. FörordnPostväs. 28 (1699). Skynden, skynden I män! O hvilken försummelig tröghet / Har er fördröjt? Adlerbeth Æn. 39 (1804).
Ssg: (jfr b) FÖRSUMLIGT-VIS, adv. (-summeligit-) (†) gm försummelse. Om .. (lotsarna) motwilligt och försummeligit Wijs längre drögt på återreesan än tilbörligit warit. ReglLootzInsp. 1696, s. B 4 a.
Avledn.: FÖRSUMLIGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara försumlig; pliktförgätenhet, vårdslöshet osv. GR 15: 450 (1543). Elev, som i sina studier visar uppenbar försumlighet. SFS 1908, nr 71, s. 8. särsk.
a) (†) i uttr. taga sig försumlighet före, vara försumlig. Schroderus Sleid. 48 (1610).
b) (numera knappast br.) i uttr. försumlighet att göra ngt, om förhållandet att ngn försummar att göra ngt. Försumlighet att fullgöra konungens bud. Järta VSkr. 1: 50 (1809). Malmström Hist. 2: 252 (1863).

 

Spalt F 3293 band 9, 1927

Webbansvarig