| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSAKA försa4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försa´ka Weste; försàka Dalin), v. -ade ((†) pr. sg. -er Schroderus Sleid. 200 (1610), VRP 26/1 1720; ipf. -te Ps. 1695, 213: 7). vbalsbst. -AN (†, Sehlstedt 2: 6 (1862)), -ANDE, -ELSE, -NING (†, Bib. 1703, Reg.); -ARE (numera bl. tillf. i bet. 3, Schroderus Os. III. 1: 28 (1635; i bet. 1), DN 1896, nr 9437 B, s. 1 (i bet. 3)).
1) (†) icke erkänna l. kännas vid (ngn l. ngt), förneka (ngn l. ngt l. att ngt förhåller sig så l. så), neka till (ngt); äv. i absolut anv.: förneka. Förra än hanen haffuer, twå resor galith, warder tw tree resor mich försakande. Mark. 14: 30 (NT 1526). Han bekendhe, och försakadhe icke. Joh. 1: 20 (Därs.). Huilkhen lössnn szamma mester oloff .. jn för Retthe mett en swårenn eedt försakade seyendis seg aldrig haffua anamadt eller opbwredt en pening. GR 4: 299 (1527). Arrij Kätterska Lära blef fördömd, försakandes Christum wara samma warelse medh Fadrenom. Schroderus Sleid. 85 (1610). Tessin Bref 2: 119 (1754). Wallin 2Pred. 2: 16 (1831).
2) (†) säga nej till l. avslå l. avböja l. tillbakavisa (ngt); äv. i uttr. försaka ngn ngt, neka l. (för)vägra ngn ngt. Judit 12: 14 (Bib. 1541). (Han) begäradhe henne til Echta: Men Jungfrwn .. sådant försakadhe. Lælius Jungf. O 7 a (1591). Han min böön eij försakar. Ps. 1695, 95: 1; jfr Ps. 1819, 33: 1. Hafvandes .. hållit .. för .. obilligt ett så vänligit tillbud att försaka. 2RARP 5: 644 (1727). Thomander 1: 605 (1841). Rydberg Sägn. 65 (1874).
3) avstå från l. neka sig (ngt), uppgiva, avsäga sig, umbära; numera bl. med bibet. av (kännbar) uppoffring; oftast i förb. med obj., särsk. dels (i högre stil) med obj. betecknande ära, egendom o. d., förr äv.: anspråk, ogudaktighet, dels (ngt vard.) med obj. betecknande ngt som tillhör livets nödtorft, en förströelse, ett nöje (nöjen), en njutning o. d.; äv. abs. (i sht i fråga om livets nödtorft). Vi ha nog fått lära oss att försaka. Hon försakar allt för sina barn. Att gå på konsert då och då, (det) vill jag inte försaka; det är mitt enda nöje. Man får försaka mycket här i världen. Försaka alla nöjen. Middagscigarren hade han svårt att försaka. Wij skola försaka alla ogudhactugheet, och werdzlighen lusta. Tit. 2: 12 (NT 1526; Bib. 1917: avsäga oss). Af alt sitt goda mond’ hon (dvs. Venus) ingen ting försaka. Stiernhielm Fägn. 58 (1643, 1668). Den ej försaka vet sin trygghet för sin ära. Leopold 1: 96 (1790, 1814). Är rektorsämbetet en ära, så bör man ej klandras derför att man försakar den. Tegnér (WB) 3: 179 (1818). (En sann filosofi) skall för alltid försaka anspråket på den slags .. naturkunskap, som vi kalla bevisning. Leopold 4: 286 (c. 1820). Under flere års försakande sparsamhet. GHT 1895, nr 206, s. 3. (Spelmannen på Skansen ville hem.) Han kunde inte försaka att få stå på kyrkbacken därhemma. Lagerlöf Holg. 2: 243 (1907). (Den ene har) trott sig kunna försaka världen och leva sitt eget eremitliv. Hedin TNorgFolk 6 (1914). Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger. Luk. 14: 33 (Bib. 1917). — särsk.
a) (i högre stil) med refl. pron. (numera bl. i förening med själv) ss. obj., i fråga om uppgivande l. offrande av det egna jaget, ens ärelystnad l. önskningar o. d. för ngn annan l. för ngt högre ändamål. Hoo som hälst mich will fölia, han försake sigh sielfuan, och taghe sitt kors vppå sigh och fölie mich. Mark. 8: 34 (NT 1526). Preutz Kempis 170 (1675). Den styrkan att försaka sig sjelf fans icke hos konung Johan. Svedelius i SAH 46: 213 (1870).
b) ss. vbalsbst. -else, handling(en) l. förhållande(t) att försaka; äv. konkretare; förr äv.: förmåga(n) att försaka. Underkasta sig de största försakelser. Schultze Ordb. 3971 (c. 1755). Han måste någon gång äga nog försakelse att finna sitt uppsåt misskändt. Adlerbeth ÅmVetA 1817, s. 2. Försakelse af all jordisk glädje. Cornelius LbKyrkoh. 17 (1875). Den fattige lärdes lif med alla dess försakelser. Rydberg RomD 47 (1877). — jfr SJÄLV-, VÄRLDS-FÖRSAKELSE.
c) (†) övergående i bet.: gå förlustig om l. mista (ngt). Och du, begråtna bild! du likhet af en maka, / Hvars kära blink jag nu med lifvet skall försaka. Wallenberg 361 (1774). Under ovissheten om bevisningens utgång måste då den senares passivitet gifva honom en rättighet till beskydd, som den förre genom aktiviteten af sitt anfall försakat. Järta VSkr. 1: 78 (1816).
4) (†) övergiva (ngn l. ngt); avfalla från (en lära). The .. begofwo sigh til Turken, försakade then Christelige Läran, och tiena honom .. emot the Christne. Schroderus Os. III. 2: 363 (1635). Om så hände, at en Qvinna för otro och lösaktighet skull blef af sin Man försakad (osv.). Dalin Hist. 1: 282 (1747). Vi aldrig sku hvaran i någon nöd försaka. JGHallman Vitt. 47 (c. 1756). Om de, som jag har älskat mest, / Mig fly och mig försaka (osv.). Runeberg 4: 23 (1857).
5) (†) försmå, rata; åsidosätta, försumma. Gud beware drottningen, hennes mynt försaker iag icke, men desse tager iag intet. VRP 26/1 1720. Lifvets pligter ej försaka. Lenngren (SVS) 2: 214 (1798). Det är ett räsonneradt parti … En General-Superintendent .. är visst inte att försaka. Palmblad Nov. 4: 101 (1851). Vår herrliga forntid, hvars .. studium är så försakadt. Holmberg Nordb. 640 (1854).
-VECKA. vecka varunder man inskränker kosthållet l. avstår från ngt under vanliga förhållanden brukat njutningsmedel o. d. för att lämna de sålunda inbesparade pänningarna till ngt välgörande ändamål (tidigast o. huvudsakligen förekommande inom frälsningsarmén, vars första försakelsevecka i Sv. hölls 1886). Stridsropet 1886, nr 39, s. 3. Lundin NSthm 668 (1890). Petri Ouchterlony 254 (1924).
Spalt F 3113 band 9, 1927