Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRLÄGGARE 3r~läg2are l. 3r~, sbst.1, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. forlægger, t. vorleger; vbalsbst. till FÖRLÄGGA, v.1]
1) till FÖRLÄGGA, v.1 1: person som lägger fram ngt. — särsk.
a) (numera knappast br. utom i ssgr) till FÖRLÄGGA, v.1 1 a. Norrmann Eschenburg 2: 180 (1818). Schulthess (1885).
b) tekn. till FÖRLÄGGA, v.1 1 b, om viss arbetare vid spinneri. De arbetare, som tjenstgöra vid kardmaskinerna kallas ”slubbare” och ”förläggare”. SLorS 12: 16 (1896). Östergren (1923).
2) (i Finl. samt i nordligaste Sv.; jfr Bergroth FinlSv. 309) elliptiskt för FÖRLÄGGAR-SKED l. -SLEV. Meurman (1846; med hänv. till föreläggarsked). Hufvudstadsbl. 1911, nr 76, s. 12.
Ssgr (till 1 a): FÖRLÄGGAR- l. FÖRLÄGGARE-GAFFEL. förläggsgaffel. Dalin (1852).
-KNIV. förskärarkniv. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. Auerbach (1908).
-SKED. förläggssked. BoupptRasbo 1750. BoupptVäxiö 1888.
Avledn. (till 1): FÖRLÄGGARINNA10032 l. 01032, f. (knappast br.) kvinnlig förläggare. Dalin (1852).
FÖRLÄGGERSKA, f. (knappast br.; se dock slutet) kvinnlig förläggare. Dalin (1852). särsk. (fullt br.) tekn. till 1 b, om viss arbeterska vid spinneri. PT 1916, nr 208 A, s. 3.

 

Spalt F 2906 band 9, 1927

Webbansvarig