Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRHUGGA förhug4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhu´gga Weste; förhùgga Dalin), v. -er, -högg, -höggo, -huggit, -huggen; se för övr. HUGGA. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
Etymologi
[fsv. forhugga, liksom d. forhugge efter mnt. vorhouwen, motsv. t. verhauen; till FÖR- II, i bet. 1 till 1 a α, i bet. 2 till 1 a γ, i bet. 3 till 1 a ι, i bet. 4 till 1 c β. Bet. 4 utgår sannol. från t. verhauen]
1) hugga, av- l. nedhugga o. d.
a) (†) nedhugga, avhugga, kapa. (Lat.) Castro .. (sv.) Besnijda och förhugga trään. Linc. M 1 a (1640). Schultze Ordb. 1976 (c. 1755).
b) (i fackspr., mindre br.) med avs. på viss kvantitet ved: hugga, upphugga. Låta förhugga ett parti ved. Östergren (1923).
2) skada l. försämra l. förstöra gm huggning.
a) (†) med avs. på skog: gm hygge föröda l. skövla. Kunne wij .. jngelunde tilstädie ath skogen så förödis och forhuggis. GR 11: 262 (1537). Murenius AV 261 (1653).
b) (†) sönderhugga. Sedan sköldarna blifvit förhuggna. Strinnholm Hist. 2: 389 (1836).
c) (i sht i fackspr.) i p. pf. ss. adj., om marmorblock l. bjälke l. dyl.: under bearbetning skadad l. förstörd gm felhuggning. Den kolossala marmorstatyn .., hvilken han utarbetade ur ett förhugget block. Upmark Lübke 587 (1872). Schück Rom 2: 174 (1914).
3) fälla (skog l. träd).
a) i allm.; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning (se avledn.).
b) i fråga om nedhuggande av skog (träd l. grenar) för anordnande av hinder l. stängsel; särsk. mil. i fråga om nedhuggande av skog (träd l. grenar) som utföres för att hindra l. försvåra fiendens framträngande; med avs. på väg l. pass o. d.: spärra (gm förhuggning); förr äv. bildl. AOxenstierna (1632) i SvTr. V. 1: 776. Schroderus Hunn. 158 (1647; bildl.). Alla vägar voro med bråtor förhuggna. Afzelius Sag. 6: 259 (1851). Befästningar (hade) utförts och skogen förhuggits. 2NF 10: 317 (1908). Ett viktigt pass, som under kriget .. förhöggs. Därs. 34: 147 (1922). särsk. (†)
α) i uttr. förhugga ngn vägen l. passet o. d. l. förhugga vägen l. passet för ngn o. d., gm förhuggning stänga vägen l. passet för ngn; äv. bildl. HJoannis CRosensköld A 4 a (1647). (Han var) designerad at blifva Theologiæ Lector uti Gefle; men döden förhögg honom passet. Lenæus Delsbo 168 (1764).
β) refl.: förskansa sig (med förhuggning), anordna förhuggning; i p. pf.: skyddad l. dold bakom förhuggning. Ekeblad Bref 2: 27 (1657). Fienden (hade) förhuggit sig på åsen med 600 Man. Nordberg C12 2: 562 (1740). Et annat parti (av fienden hade) kunnat stå förhugget i skogen och oförseendes öfverrumpla dem. Loenbom Stenbock 2: 58 (1758). Nordforss (1805).
4) refl.: hugga miste l. fel.
a) i eg. bem.; numera nästan bl. (i sht i fackspr.) om bildhuggare: göra ett felaktigt hugg l. felaktiga hugg; förr äv. i fråga om fäktning, dels: göra ett sådant hugg att man blottar sig, dels: göra ett misslyckat hugg, förfela ett hugg. Schultze Ordb. 1976 (c. 1755). Medel att narra fienden förhugga sig. LednHandterHugg. 11 (1841). Michelangelo ”förhögg” sig ofta, då han försmådde att nyttja modellen. NF 2: 515 (1877).
b) (†) i överförd anv.: göra sig skyldig till misstag l. missgrepp; ”hugga i sten”; äv. (i sht i uttr. förhugga sig i tal l. talet): blotta sig (i sitt tal), giva hugg på sig, (i förhastande) säga en dumhet. RARP 9: 148 (1664). Han förhögg sig i talet. Lind (1749). Gref Gustaf Otto Stenbock var hos Konungen mycke väl anskrifven .. men förhögg sig då han med .. (Karl X:s) manskap upbyggde sitt hus. HSH 9: 140 (c. 1750). Sahlstedt (1773). Schulthess (1885).
Avledn.: FÖRHUGGNING, sbst.2 (sbst.1 se nedan), r. l. f. särsk.
1) skogsv. till 3 a, i fråga om gallring av skog; särsk.
α) om hygge som företages i bokskogar bl. a. för att skaffa virke under den tid som förflyter mellan två fröår, då ngn eg. avvärkning icke får utföras inom huvudbeståndet. NF (1882).
β) om utglesning av äldre skogsbestånd utförd i syfte att därigm bereda nya plantor tillfälle att uppspira. SkogsvT 1903, s. 191.
2) till 3 b.
a) mil. nedhuggande av skog (träd l. grenar) för anordnande av hinder avsett att omöjliggöra l. försvåra fiendens framträngande; vanl. konkret, om dylikt hinder av avhuggna träd l. grenar; förr äv. bildl. Göra förhuggningar. Naturlig förhuggning, förhuggning bestående av på trädfällningsplatsen kvarliggande träd, så fällda att topparna bliva vända åt den fientliga sidan; jfr BRÅTE. Nordberg C12 1: 843 (1740). Förse passen med goda förhuggningar. Dalin Hist. III. 1: 454 (1761). Atterbom Minnest. 2: 295 (1840; bildl.) IllSvH 4: 248 (1881). jfr GREN-, SLÄP-FÖRHUGGNING.
b) (i fackspr.) nedhuggande av skog till stängsel l. skydd; ofta konkret: stängsel l. skydd bestående av fälld skog. At med förhugning af skog och risgärdesgård, afstänga all sin skog, äng och betesmark i tveskifte. Gadd Landtsk. 2: 9 (1775). Grotenfelt JordbrMet. 182 (1899).
3) (†) felhuggning; jfr FÖRHUGGA 4. Omflyttning i annan ordning eller förhuggningar .. af .. Runor .. (t. ex.) aku .. för auk. Liljegren Runl. 78 (1832). Kindblad (1871).

 

Spalt F 2751 band 9, 1927

Webbansvarig